rätt och till godhetens pris.
Det vill säga basbehovet makt, som huvudförmåga och till vilket pris?
Det mest värdefulla i alla samhällen är omsorg, omtanke och kärlek riktad utåt, den är
så given att den kan tas för givet, den kan rationalieras bort, den kan ersättas av robotar. Den kan ignoreras, förlöljligas och skapas nidbild av, den kan kläs bort i svarta telt av kläder, den kan underbetalas i anbud,
den kan förringas och den kan även ses på som en konkurrent.
Vi är fullständig breoende av den, annars kallas det vanvård, och när den blir borta så tynas samhället bort. Den kan irritera och den kan inte
göras brilliant. Den är en hen, en tupp? Nej den är inte bunden av kön, land, kontinent eller flagga. Den kan inte mätas i mått, därför säger pengar nästan intet om den. Om vi skall ha obegränsad frihet,
så odlar vi på förmågor, som skadar det i grunden eller grunden. Den mästa fögivna förmågan är den viktigaste den mest värdefulla, och den måste ses för att uppskattas, egentligen skulle den
ha haft ett mått. Det är tråkigt sedan de flesta ideer ser bort ifrån det centrala, som om man inte förstår att den måste ges palsts för att finnas. Ideer bygger på någons tankar om vad som är ideelt.
Men om det mest centrala inte omnämns, som en annan flodhest i vardagrummet, elle blir borta, som flodhesten i Zambesi-floden. Så finns den inet mera. Frihetens pris är svårfången, för det kostar friheten att definera den så
ringa, att verkligheten inte får sin plats däri.