2020

det samma primitiva behovet för att förstöra naturen, den är vacker rätt och slätt.

Det går inte att äga den, men förgöra den går, om man nu är låg eller nära botten? Det att döda det man inte kan komma åt? Är man låg, så skall det andra vara lågt med, inget är stort? och det går inte att se på något på avstånd? Är man störst i sig själv, så är allt annat skruttigt, mera skruttigt än en själv, eller måste bli det? Ja troligen ligger det ungefär på den nivån, och barnen? Ja om de är mindre än en själv, så varför skulle de då få något större?

Ja just, och suck för det och dem på den nivån, och får de verkligen köra allt i botten!?

undvika premien, toppföljaren, sedan botten och toppen verkar vara väldig nära varandra, som medberoende typ.

Depersonalisering, vad är det, och kan man depersonilisera andra människor? Troligen är det det vi gör jämnt. Men låt oss säga att de flesta är innanför normalen. Då blir det väldig självupptaget att tro att man är DEN personen som inte får vad den behöver. De andra befinner sig i precis det samma området ungefär, och de flesta vill känna det samma någon gång. Det verkar vara en last, att alltid ha behovet att reducera den andra för att få ett värde, eller i värsta fall tillintetgöra den andra, sedan den inte får ha något förmera, som i sagan om Snövit. Att börja identifiera sig med en människa skapar en annan människa, sedan behovet hos alla är lika ungefär. Att få vara en människa. Man kan vrida och bända på det mesta, så att det blir en människa av en människa, som förstår att alla är människor, och att den ena är inte depersonaliserad om inte folk depersonaliserar varandra, apropå att jobba med människor. Om man depersonialiserar dem, så gör man sig själv till en omänniska.

Ärlig och det var ju verkligen botten och inte toppen, eller hur? Eller känns det toppen?