 |
 |
|
 |
 |
död i 6 år, och i livet tog han så liten plats, men envist höll han på med sitt, och det han höll på med tog plats, han stod i kålrot grönkål och potatis-åkern, alltid. Han recurkulerade
all ting, aldrig hade sopbilen något att hämta, om han fick det som han ville, han satt med huvudet ner i en bok, språk nynorks norrönt och de gamla språkformerna, han var inte intresserad av att prata, och gjorde han det var han
långsam, han kom för sent till tågen, han var lite gränslöst snäll, man kunde äte upp maten hans, och sa: så bra, eller inget. Oavsett vad man frågade han om, så var det: fint eller så fint, oavsett,
han var lite för hjälpsam, som sagt bar han gärna allas ryggsäcker, han tyckte om det, men sedan gillade han att självhävda, som då han glömde säcken på toppen av fjället, och gick upp igen de samma
sex timmarna, som vi hade åkt upp och ner, som om det var inget, och han fotograferade alltid i slow motion, allt gick vädlig långsamt, plågsamt långsamt i bland, han jobbade på sjukhuset 10-14 timmar per dag, han skulle
gärna ta allt ansvaret, och han åt för mycket godis, särskilt lakrits, han vatnade den dränkta trädgården, sedan han hade fobi för torkan, han kunde inte simma, det lärde de inte i fjällen där han kom
ifrån, han gillade mossan och starr och tranbär, jag tror redan jag har nämt det många gånger, och han var omöjlig at komma när, för han trodde bog han var det redan, han verkade lyhörd, men när han diskuterade,
så hade han inte tagit motståndets argument, han fortsatte precis med en fortsättning av det han redan hade sagt, han stödde min mors önskan fullständig, även säkert då hon köpte kaninpelskåpa, som
jag aldrig glömmer, jag tyckte nog den var inte så bra. Den var brun som en verklig brun kanin. Han var kanske lite för respektfull, höflig, inte jättesocialt intelligent, kanske han inte förstod elakheter alls, eller så
kunde han inte ge igen. Men det blev han som blev mallen, sedan han fortsatte med sitt, men vi kom alltid dit, stabil är väl ordet, han stod pall oavsett, precis på samma sättet, det är omöjlg att skriva mera om han, Jag sitter
på breven och de berättelser som han skrev, jag är ungefär precis lika ordentlig, lika hövlig, ganska långsam, positiv, bra! säger jag, hövlig, beläst, men inte så språkintresserad, behöver
inte stå i mitten, gillar att hålla på med mitt, envist åt samma hållet, inte så glad i att odla, det blir för långsamt, tolerant som far, och sedan börjar det nog skilja sig, nu benänar vi de sidor
som var synliga, lite tråkig kanske för dem som ville ha det jätteroligt, nykterist och han blev sjuk av att använda för mycket pengar på restauranger, mera eller mindre enn det var det inte, vad gör jag med berättelseran
han skrev? Det är inte författerskap, men minnen, i all världen jag sitter snart på allt. Från förtiden, gamla brev bilden, en del böcker, jag har det i arkivmapper, i väntan på då? Det är väl
snart bara jag som minns honom? Gamla pax aktier, helt utan värde, sa de då jag ringde dem, en enorm frimärkesamling, samle-mani hade han nog, sedan de påstod att den var nästan värdelöst, det samma med hans 7000 böcker,
nu hann jag inte räkna dem exakt, de sista åren ville han hålla på med bokbindning, politisk engagerat och fruktansvärd lojal. Han var nog varken mera eller mindre enn det han utgav sig för att vara, dvs han utgav sig aldrig
för att vara någon annan enn den han var. Så bra, ja den var fin, allt var lika fint. Det var hela repportoaret? Men han läste mycket och han var där alltid, på samma sättet decennier efter decennier till han var där
längre, och jag drömde att vi aldrig tog oss ur Etiopien. Etiopien? Jaha. Han var getare då han växte upp i fjällen, i de norska fjällen. Det var varken mera eller mindre enn den han var alltid, intill han faktisk inte var där
mera en dag, i början var han omärkligt borta, men nu börjar det att märkas, för han var där i alla fall. Som en fast faktor. Han var inte en som utryckte sig via känslor, så han var nog logisk och nogrann. Det är
inte så svårt att känna sig igen i mycket av det han var. Äh så patetisk av skriva om igen och om igen vem han var, som om jag tror att han försvinner för gott om jag inte fångar det. Ni skall se att sorgen
inhämtar mig på riktig en vacker dag. Maria callas sjunger på teven men det är inte för att det är något födelsedags-kallas. Typ.
Du gillar den här sidan
till våren här nord, och till min far, den ordentliga nynorsk-manen som jag självklart saknar så mycket
Du gillar den här sidan
somrarna här nord, inget är så vackert, 40 grader är inget för Sverige. Jag älskar naturen här i nord.
Du gillar den här sidan
ÄR det något spännande med folk som är så skruvade?
Du gillar den här sidan
JAg har en jättond arm, sedan 2015, men är det armen som är ond, eller har någon varit ond mot den, faktumet är att den har blivit mitt fel. Och måset de skicka en film på teven om att en dam som åker bli
från Lyon in til Paris. Jag gjorde det en gång i tiden. Redan då var jag sten gammal, jag var 26 år. Om bilen var en cabriole, en öppen bil? Hur i all världen skall jag komma i håg det, men den var nog inte öppen
tror jag, men hur i all världen, skall jag komma i håg det, bilar är inte mitt expertområde. Varför åkte vi, jag åkte till Frankrike med en studie-vänninna, och sedan så kände hon någon i Lyon och
i Pyreneerna, eller egentligen i Katelonia, och där upp mot Pyrineerna såg jag gamar, eller kondorer. Jag skulle säkert in till Paris, men kommer bara ihåg sista delen in till Paris, sedan bara Paris är Paris. Jag var kartläsaren
då vi åkte genom Katalonien, och det är häller inte mitt speicalområde, sedan min hjärna behöver tid på sig. Och jag har alltid varit så fruktansvärd ordentelig, så resan var ungefär som att
åka med söndagsskolan. Det gick inte att komma helt på avvägerna. Problemet med den onda armen, är att den vrider om sig varja natt, något måste ha blivit snädvridet där något ställe. Det är
den högra armen, och precis som hos dr. Strangelove, filmen såg jag på 80-talet, så fungerar den inte alls bra. Något i den lyder inte kommandon helt korrekt i från hjärnan. Dr. Strangelove satte varaktiga spår,
han var ju inte helt normal kan man säga. Det var ungefär på den tiden jag gick själv till teatern, det var nog inga andra som var intresserade av att se samtliga Dario Fo - föreställningarna, jag visste inte då vem han
var, men det var väldig bra teater och framförd av Frode Rasmusen på Trøndelag teater, vem som var teaterchef på tiden kommer jag inte ihåg, men ennu var det inte Frode, det var sedan. Skrythalsen hörde jag som
barn, att framföra allt man har upplevd, hörs skrytigt ut förståss. Men ordentlig är orden som följer mig, är alltid lika Ordentlig. Jag kunde glatt ha utkonkurrerad påven. Men tebaka till Dr Stangelove, vissa saker
fastnar fullständigt. Ja det var hans högre arm som var okontrollerbar. Scenen låste sig i ett minnesbild. Av hela rama galenskapen, som inte är så galen, för det liknar på dagens trump, han har lite problem med den högra
armen, så är det högra armen och slutscenen jag kommer bäst ihåg. Ordentlig? Ja men det var min far, tråkigt ordentlig, ordentligt ordenlig, och suck och ack så lite påhitti. Påhittig? ja kanske han var det
med, men som jag, gömde det i skåpen, man tramsar inte med själva livet, det är i grunden farligt, för man måste leva med livet resten av sitt liv. Vi msåte ta en retro av en av mina favoritfilmer, den var ju helgalen.
Men i bland kan det bli normalen. Det beror på vad folk accepterar. Nu skall de visa filmen Göta kanal, måste de visa allt det jag har gjort, ja det är bara 10 år sedan och är en de vackraste resor jag har gjort ever,
naturen passerade i lagom takt, och skapade oförglömliga positiva minnen. Det var rätt och slätt vackert, även i Motala. Där hade de böcker av Wallö och Sjö.. de som skrev thrillers, och boken: Morden i Motala,
eller något liknande, jag läste aldrig boken klar, tiden med kriminallitteratur var ungefär helt över. Och i Motala tänkte jag att se graven till han som stod bakom Göta kanal, som då är en konstruktion av 33 slusser,
men vad hette han, inte platon häller, det är en gata i Södrtälje som har hans namn. Det börjar på P och det var det. Attans jag som har så gott pluggminne, minns inte just nu. Och sedan har vi figuren Ole, och han lever
inte längre, men han sa namnet, Platen, men det är ju inte det gatan i Södertälje heter?
Du gillar den här sidan
|
|
 |
|
|
|