eller samtalen med sig själv, den som vi alla känner och brottas med, de personliga problem. Båda retoriken och psykologin har dem med när det gäller kommunikation. Att brottas mellan ja och nej. Eller vad som helst, den borde
vara nog till att all skråsäkerheten rinner av. En bär med sig föräldrarnas röst, vad de sa till en, blir till en egen röst, eller avsaknad av en röst. All kunskap om livet börjar när en är liten. Och
dialogen som även kommer från känslor kontra tanke, det är inte lätt att orientera sig, och väldig lätt att komma på avväge, i det att man ofta saknar för mycken viktig information för att kunna bli
skråsäker, det kan faktisk bara inga vara. Det är väldig bra att förstå sig själv, innan man tycker och säger ting, som faktisk är för stunden.
Hela perspektivet kan inga ha, sedan det finns oändligt
med kunskap.
Man kan förstå ganska mycket om man är intresserad av att förstå.
Men att tro att man äger kunskapen, är inte kunnigt.