är det ett problem? Ja men det beror på.
Anna har besökt en dam på 85 som hade stroke för två år sedan, och barnen har lämnat henne, dvs de är där för henne och inte i dag, då hon
flyttades ifrån sitt hem till ett korttidsboende, och vi följde med, sedan familjen, eller hennes barn och barnbarn inte var där.
Hur reagerar hon när hon får besked dagen innan, och flyttas dagen efter, ja hon blir rädd
så klart, och har hon anledning till det? Avdelningen var låst, hon hade ett fint hem och fick ett kalt sjukvårdsrum, en måste använda kod, som hon inte har, får att någonsin komma ut, eller ur. Sengen var en sjukhusseng,
väggarna var vita, det var inget som påminde om hem, och om empatin inte finns på avdelningen i tillräcklig mån, så är hon prisgiven något, som inte speglar medmännsklighet. Hon har själv jobbat med äldre
och det värsta hon kunde tänka sig var att hamna på ett ålderdomshem, som detta, då hon själv hade hjälpt folk ur liknade situationer, då hon jobbade.
Inlevelse är att förstå de känslor
som den andra äger, och kunde sätta sig i vad den andra känner och visa förståelse. Att lida med någon, kan leda till ett medlidande, och en inlevelse är bäst när den speglar de olika känslor, och att en
kan glädjas även åt andras glädjor.
Men känslorna av tvång som sker när en männsika omyndiggörs och görs till enbart en gammal person, om man negligerar annat än det yttre, man förstår
inte hur det är att fråntas egenrådighet över livet, och sedan är det i väntan på något enbart neråtgåande.
Männsikan tvingas in i livet, men att tvingas ur det är något vi alla
skall, oavsett vilken plats vi tog i livet, men som få känner något före de är där. Att känslomässigt förstå vad Berit upplever, är inlevelse och det kostar, men allt i allt kostar det långt mera
med avsaknad av inlevelsen.