Helt nere i den, nästan, exponeringsträningen på kyrgårdan var för påfresende, jag har lagat så många spärrer mot att dansa, först låser huvudet sig, sedan benen, och det inte ser inte så
bra ut. Exponeringen bestsår i att ensam på kyrgogården sätta i hörlurarna och våga lyssna på SAturday night fever, jag får ångestpåslag genast, hjärtklappning och svättningar. På kyrkogården
kan man inte ha på musiken högt, för då stör man den allmäna ordningen. Och man tro det var plats för fria rörelser men över allt dyker de upp. Det verkar just då som bilvandring på kyrkogården,
måste de komma just när jag är där, så stelnar rörelsen till freeze. Någon kan se att inga är där. Det gick inte så jättebra, sedan rörelserna måste vara fria. De låste sig genast
och jag kom inte i håg någon ting. Jag hade velat dansa igen, men inte pardans. Äsj! Sedan barndommen var det drömmen, men sedan låste det sig och sedan får jag påslag varje gång jag försöker kopla ihop
hjärnan med låterna. Jag hittade inte engång graven till fina Ida, mormorn till en vänninna, jag börja röra ihop allt där på gravens rand. Redan på 80-talet kände jag att det hade låst sig i huvudet,
och rytmen hade lämnat kroppen, nästan som själarna på kyrkogården i dag. JAg har redan börjat få riktig ångest, skall jag svika hela klimatet den 15e, är det jag eller klimatet som är viktigast? Prästkragen
som jag hittade i dag, sa ja nej ja nej tja men, och så vidare, och DEN gav inga svar.