se nu har vi glömt alla problemen ett tag, för tillbaka till Rubber Soul, det var ju Marit och familjen från Oslo, som kom som en röd detox, och tillhör skillnaden mellan liv och död. Ett år satte de varig färg
på livet, och ingen ting kunde ramla helt tillbaka till ödemarken igen, och döden där. Det vara nära döden innan. Helt seriöst, det var otroligt vad de präglade hela min världen, och sedan var det nog den delen
som redan var klar, det måste vara hjältarnas ära, tron på den som vågade för mångas skuld, det är något död trist med den som går upp på Mount Everest bara för sin egen skull, det känns
inte så stort, det känns som det passar för att imponera på några, men det ger inte ring-verkan. Det att göra något för många, är långt större, att möta den i ung ålder, var livsavgörande.
Man kan undra hur man orkade att fortsätta. Jag hade valt en helt annan livsväg, enn den som jag fick. Tron på hjälten, som försvann, det blev inget ideal, och det verkar inte finnas så många hjältar, de kommer varje
50 år? ungefär, men då trodde jag att det var vanlig förekommande.
Problem blev att inte få välja riktning, problemen att inte få möjligheten, problemen blev flera och flera, sedan en behöver stöd
för att lösa problemen, och vad var problemen? Dörrarna stängas, sedan man måste gå igenom dem när tiden var inne. Att lära var det som fortsatte att vara möjlig, skolgång, kraven var mera rimliga och gav
därför möjligheten att ha ett bredare fokus. Jag tror jag var väldig självständig, och hade behövt stöd i det behovet, för att dansa på egen hand, spela efter eget val, sjunga men inte i kör, laga sakerna
själv, där stängdes dörr efter dörr, man kunde ha dött i dörren om det inte fanns flera dörrar, men sedan fanns det en dörr mot kemin och biologin, annars vore jag också död, för länge sedan.
Alla dörrar stängda? Inga möjligheter?
JAG kunde varit en av dem utanför tebanan i kväll, det finns inte någon egentligen skillnad, som verkar förlora livet innan de är 18 år gamla. Hur i all världen
sträcker man ut handen då? Om de redan har överlämnas till att gå under här i Sverige, i det som alla trodde var framtiden. Summan av lastar är konstant genom alla tider, det blir aldrig moderna tider? Se det känns
som ett problem för alla dem, och även jag, som trodde att framtiden skulle lösa alla problemen. Jag ville inte ha överlämnat unga levande själar, fulle av sina talang och möjligheter, till att droga bort dem utanför
en tebana i 2020 medan alla ser på. Men sedan vet jag att man inte behöver stå där för att förgå. Man överger aldrig någon frivillig, det är stort nederlag. Och man tror att man är helt övergiven,
men det är man aldrig helt. Troligen. Fast man inte vet det just då.