fint slutat med en hedersman, som dog 87 år gammal.
Men faktumet är att han varit deprimerad på grund av politiken i Norge, och sex år senare sitter samma gänget, minst lika obegåvade då som nu i regeringskorridoren.
Det norska välbärgade folket lever på dialys via obegåvade politiker utan någon vision bortsätt från att pumpa in i den slöa befolkningen extra kalorier och de sitter ännu slöare och gapar efter mera. Respekten
försvann för dem.
Min far var en intellektuell, visionär och framsynt man, extra begåvad, men kanske inte så socialt begåvad, och kanske gillade han dominante folk, och jag var den minst dominante. Men det tar inte bort
att han var osedvanligt begåvad och politisk engagerad och framsynt person.
Jag har samma förhållandet till samhällsfrågor som han, och skall jag låta hoppet gå nu? sedan jag själv känner på hopplöshet,
privat men även globalt. Jag hade aldrig trott att folk var nästan opåverkbara och jag är inte imponerade över dem. Av och till känner jag avsmak för dem. Jag höll på också på att gå med hösten
2017, och hade det inte varit lika bra att lämna arenan från folket som jag inte känner släktskap med? och bara lämnat, det hade varit en naturlig död, sedan jag spydde kontinuerligt i tre veckor. Anna var den vuxna som inte
svek. Och därmed hade ingen sörjat någon, och de hade sjungit sina vackra psalmer i kyrkan någonstans. Över inga ting som döde av någon ting.
Väl på grund av Anna så dog jag inte, och livet gick
vidare. Sedan vet jag att det finns folk som hade endå brydd sig, bland annat döttrarna och några vänninor, och att en självklart aldrig lämnar någon efter sig, frivilligt.
Meningen med att fortsätta? att se
på att folk flyger bort framtiden till sina barn, får dialys från den norska staten, är så slöa att de inte ser skilnaden på upp och ner. Okey det får man se på, men bland alla slöa dialysmottagande
finns det några pärlor som lever, som bidrar långt mera positivt än den gemena hop, det är alltid värd att leva för någon ting, och försöka vara det goda exemplet, fast dumheten regererar. Jag har insett
att jag bestämmer inte, men själva värdet är att försöka göra skillnaden. Och klarar man som far att bevara någon nivå, så har det haft ett värde att man har levd.
Dumma folk väljer
dumma folk till att regera, det såg min far, och jag har tyvärr fått sett fortsättningen av denna föreställningen. Jag har varit en projektmänniska, detta skrivandet har sin gräns, facebooken har sin gräns, har
det man skriver liten effekt, så skall man lämna. Det är något med att inte kasta pärlor för svin, och före eller senare, så är det kvalitén som gäller. Det är viktigt att lämna innan man
har tappad all respekt. Sedan man har förbrukad sig själv.
Och vad med hoppet? Det får den slöa befolkningen bära, flyger de slut på jordens klimat och i likgiltigheter slöar bort livet på jorden, så
är det klart att det inte fanns hopp, och ansvaret för hopplösheten placeras dä den hörde hemma. De får ju stå för konsekvenserna av det egna odrägliga beteendet sitt, som har börjat skapa en känsla
av äckel hos mig.
Det är bolaget: Äckel och Co, som i så fall själva kör hoppet i diket, och utgör alla de meningslösa folken, som inte orkar att fortsätta, då det kräver lite granne av dem. De
utgör folket, utan framförhållning. Och jag vill inte ha aktier i det bolaget. Och jag är inte andelsägare och jag vill helst inte veta av de. Jag är inte imponerad och jag känner inte någon beundran för dem.
I alla fall inte i kväll. Ja absolut inte i kväll.