Om normen är den oansvariga, och det har det varit under lång tid, dvs säga ett samhälle av personer som inte äger sina problem, det är alltid de andra som förorsakar deras problem, de äger därför inte
problemen sina alls, de äger inte skuld och känner inte samvete. Att organisera ett samhälle med folk som inte äger ansvar, kräver och inte äger ansvar, skapar ett omättligt samhälle som aldrig är nöjda på
någon tidpunkt. Gränslösheten i det är att alltid tänka att det är de andra som skulden och problemet, är de bättre skall de sänkas och de andra skall sänkas ändå, de kan vara i allianser i fall
det är att sänka någon, ungefär som farmen. I konsten skall man vara gränslös, men finns det egentligen någon gränslöshet längre om det är normen? Om det är normen att svära, har det inte då
blivit bara ett ganska dåligt språk.
Min far var en förebild, trots sin frånvaro, att äga ideal, större mål och att leva efter dem, han gjorde sig ansvarig för det han trodde på, och krävde
mera av sig själv än av andra. Attityden skapade en respekt, i och med att man kunde lita på honom, och man lärde in det som en mall.
Det med att samhället aldrig är starkare än det svagaste leden, gäller inte
i ett samhälle där det inte finns någon känsla för varandra, distandsen består av förakt. Och om det alltid är någon annans skuld eller ansvar, så finns det ingen gemensam lösning.
Mobbningsattider
utvecklas i förakt, vuxenmobbning, det var någons fel, att det skall finnas en vinnare, och att alltid tävla, som om det finns en kronisk brist. Att peka döma, att aldrig vara nöjd, att inte känns sig delaktig och att alltid
de andra som får fördelar och det är de andra som, de andra är felet och att inte ha andel i eller känna något för de andra, att inte själv äga sina problem, att lägga dem på någon annan, som
en attityd och sedan en samhällsattityd, skapar självklart en odreglig gemensam attityd hos människor.
Om man skall ha ett samhälle där folk känner sig ansvariga för att inte förbruka och utnyttja det till sin
egen fördel, att inte grisa ner, sedan det inte är alla de andra som gör det, det finns folk som tar sitt ansvar, och sedan inte orka göra en insats, sedan det kräver något av en, och inte rimmar med mantrat att det alltid är
någon annans fel att det grisas ner, eller faktisk förneka att det grisas ner, sedan det kräver att det är lite tag i en, om en ska orka att städa efter sig.
I ettt samhälle med för mycket av väldig mycket, har
det bunkras upp med dåliga attidityder och gränslöshet.
Kulturer som har en annan attityd av att stå samman och att samhället inte är starkare än den svagaste länken, vill stå långt strakare
än vårt samhälle, sedan alla storhetstider vill ta slut, sedan ett samhälle som skall bestå, kräver attityder som är hållbara, i storhetstider bildas väldig många dåligs attityder av att vara sig
själva nog, en lever som att det var självklart att sitta på toppen, men det är det inte.
Ett samhälle som har anammat de dåliga attityderna kan inte bestå i längden, sedan det inte längre är grundat.
Grunden i samhället har försvunnit. Och där finns det en urgammal kunskap, av att det kommer magra år efter de feta.
Ett samhälle där rättigheterna och storheten har tagit feste, det har blivit till en sorts
rättighet att flyga jorden runt, det är direkt kopplat till att förstöra livgrundlaget på jorden, det är kopplat till ett förbruk av ett tomt shoppingberoende, som alla egentligen vet är både innehållslöst
och att det är direkt kopplat till att skogarna försvinner, marken, våtmarken och så vidare.
Men om attityden är att det är de andra, man själv är bara ett offer för samhällsutveckling och kan därför
inte känna sig ansvarig och dessutom är skulden politiker, eller grannen, eller var det nu var som passerade sitt fel. Att det var den andras fel, klinger ju makligt gott, sedan man aldrig behöver anstränga sig för någon ting,
det är något yttres fel, grannen eller grannarna, samhället, eller Kina kanske eller någon som fick alla de fördelar en själva skulle ha haft.
Att det faktisk finns orättvisor? ja de finns faktisk, men det är
inte alltid en själva alltid som sitter i dem.