Nej absolut inte, men jag tror jag var det en gång i tiden. Nej rädslan kom inte på via narurliga vägar, och den har följt med. Den kan likna beroende, sedan man blir beroende av tryggheten. Rädd i saksfrågor, nej
detta är ju kunskap från lärosäten, de är garanterad fri för att hitta på saker. Att vara rädd för att förmedla kunskap? Det krävs diktatur för censur, och är väl ett ohälsotecken
i ett samhälle. Den eviga frågan om hur en bygger samhällen, sedan demokratin har svagheten att alla inte kan ta till sig information, som dock sensureras, av vem?
Det var 1000 kronorfrågan, jag tar tusenlappen nystrøken,
och använder den kontant. Sensur är kontroll över information och bilden och vem det når på vilka sätt. Sedan det allt finns makt bakom sensuren, så finns det alltid någon som inte önskar att bilden sprids.
Den kunne förändra på makten. Fast demokrati handlar om åsiktsfrihet, oavsett hur falsk informationen är?
Sensur handlar om att inte beskriva ett faktisk läge, att beskriva bilden, med att inte benämna elefanten,
med att skicka gamla filmer, med att regisera i bakgrunden, med att stärka en bild av vem, men inte av vad som är problemet. Åsiktsfrihet baserat på lögn, är det en åsikt eller en ren lögn? Åsikter som med flit
förvrängs är viktigare en fakta, från dem som inte får plats i rutan. Man kan skapa en åsikt om ingen ting, och sedan sprida den som något stort. Åsiktsfrihet när det inte längre handlar om verkligheten?
Blir inte bara en löjlig teaterföreställning. Hur kan man återkalla den riktiga scenen? Det har blivit en löjlig teaterföreställning och den går sin sneda gång, tills någon gluphuvuden, kommer på
patenten att sätta stopp för falska teaterframföringar, sätte fotan framför de som var med, och stoppar dem i finkan, dem som valde sensuren i egna syften. Tyvärr så går det åt skogen, om ingen sätter foten
ner i tid, för denna långa vanföreställningen på den meningslösa teatern. Och den gynnar bara den som försökte dölja det den gjorde.
Suck den meningslösa teatern gör mig rädd och motlös,
självständigheten blir till en mur av missmod. Och kanske blir den lika likgiltig som likgiltigheten, sedan få verkar fråga efter självständigheten i den regin av föreställningen just nu, i den löjliga teatern.
Ni kan boka biljetterna när ni shoppar, teatern gillar kostymer.
Jag har varit hemskt missmodig ett tag, huvudet passar snart in igen mellan skulderbladen, och snart passar jag in i den löjliga teatern, fast jag kastade biljetten. Där
sitter jag bland publiken medan skuldrarna döljer hela huvudet och lider, jag lider gränslöst. Förställningen framkallar ett gränslöst lidande. Och det är som om jag, fast jag ingen roll har i teatern, äger huvud-rollen.