punkten.
Det var Monica som sa att jag inte var duktig på att visa ilska, och jag började då att lyssna på mig själv, det stämmer, din dumming, din sabla idiot, är du helt dum, är reportoraet, jag var
helt ovan med att visa känslor, då jag tappade kollen över dem, det hörs ut som en fyraårig utan vokabulär, jag blir helt röd innuti, ser rött och börjar svetta gränslöst under den trasiga armen, det
luktar fermenterade stresshormon, och det hela är utan steg två tre fyra och fem. Jag tappade min balanspunkt, tidigare gömde jag huvudet mellan skuldrorna, förut ägde jag mitt balanspunkt. Nu hittar jag inte tillbaka till mitt balanspunkt,
huvudet sitter inte tryggt mellan skulderbladen längre, jag hittar inte tillbaka till mitt balanspunkt. Då jag tappade balanspunkten, kom ilskan ut i en komisk fason, fast det tycker inte damen i banken, på Coop eller Charlie. Fast damen med
den andra hunden, log då jag ropade högt, din sabla dumma hund, till Charlie. Efteråt fick jag ett fruktansvärd dåligt samvete i förhållande till Charlie, som jag försöker återbetala, så att jag
skall bli skuldfri, sedan att i grunden ut skuld, är ett förbigånget stadium. Som har passerat för alltid. Trump och jag har något gemensamt, han har också fastnat i ett stadium, där man bara självhävdar, men
han kom aldrig ur det. Att fastna i ett stadium är ganska enkelt en avsaknad av ett mognande.