och

eller ganska enkelt en som inte. Att ha blivit lämnat som barn får sina konsekvenser, en er att vara en som inte har någon, jag har letat efter någon som kan vara en modersersättning, jag har inte hittat någon. De tror jag blir en plåga, de vill be för mig, men där missat de något, det når aldrig fram till en dödlig som mig. Jag känner det som en billig ursäkt för att inte orka bry sig, hur kan de tro folk blir lyckliga när de ber för en, det går ju inte höra, det er ju elementärt. Att inte ha haft någon betyder att jag inte vet när jag är sjuk eller frisk, först när jag inte kan stå på benen börjar analysen, nu blev diagnosen influensa, men fast jag har det nu i dag med, är jag i gång, det är ju inget hinder eller ursäkt för att göra någonting, eller? Det att inte ha en fungerande mor har plågat mig, det är hon jag skulle ringt till när världen gick emot, då hade jag inte behövt å gå till psykolog i det oändliga, på en tid då jag inte alls behöver, det blir då istället lagrat tills onsdag kl.15, då jag får betala för att prata om det, så är det med det. Det att inte ha haft en fungerande mor, betyder att jag inte har haft någon som följt mig, och därför kommer jag oftast vid avtal på fel ställe på fel plats till fel tid; det att inte haft en fungerande mor, som inte ville att jag skulle ha någon annan än henne, gör att jag inte fick det häller, jag slogs för mitt förhållande till min kusin, och jag slogs förgäves. Det ställs hårda krav på en mor, för jag skulle då haft någon fungerande i familjen. Men jag skulle helst så gärna haft något så nära som en fungerande mor, något som liknar. Jag har haft folk, det kanske inte alltid har fungerat ideelt, men alldeles ensam var jag nu bara de sista åren jag bodde hemma med mor och far. I dag har jag flera som är vänner men jag har haft lite svårt att möta dem, jag har blivit för mycket blogg och då blir jag blogglagt eller blottlagt, jag behöver få vara mig utan blogg och blott, jag behöver få vara kompetent med andra, och bara vara svag när jag ringer mor, ja hon som jag aldrig finner. I stället blir jag blottlagt hos diverse folk klockan 11 eller 14 en gång veckan, det funkar ju det med, men då blir jag ett fall.

Jag skulle vilja haft en fungerande mor, som skyddade mig emot att bli ett fall, i alla fall.

Tänk om problemen inte längre är post från för i tiden, de har blivit till problem här och nu, de har blivit till riktig många. I den perioden då jag var där och då, glömde jag här och nu, och summa summarum, så känns problemen ha skapat följdproblem och de finns just här och nu. Jag är inte så dutkig på här och nu, och hur man löser vardagens triviliteter samt det som inte är trviliellt. Det som post från för i tiden har skapet är känslan av att band har upphört och att allt jag upplever inte var här och nu. Jag har haft flera förluster av nära på få år, 4-5 stycken av de närmaste, men även hela släktskontakten på bådas sidor är försvunnen. Min man och jag har grälat i fem år och förstörd för våra döttrar som kankse inte vill prioritera vårt "goda" sällskap, och vi har flyttat i sommer till var sin förort, den jag bor i känns fortfarnde som Bangkok. Och jag är halvt helutbränd efter dessa åren flytten, efter den långa sorgperiod, efter mors sjukdomsåterfall i sommar, och jag är så pass slut att jag häller inte represnterar någon god rollmodell för min yngsta dotter. Detta är ju här och nu, det som var där och då, är ju ändå borta. Hur löser man poblem som har hopat sig upp, där rent konkret många folk blev borta men det finns flera kvar. Här och nu har det med sig att det är jag som är aktör och problemen är mina och de behöver en lösning. Jag kan i stort glömma de som var, kusinen och co kommer inte att komma, det är bara att arkivera, men det är ju mycket som jag vill ha kvar och inte vill skall in i något arkiv, det finns viktiga saker och sen fanns det saker som inte är så viktiga längre.

Jag ligger med influensa og där i landet mellan fiktion och verklighet, dyker drömmar känslor faktan och fiktion tillsammans i en röra.

Har någon sätt filmar gärna barnfilmar om en diamant som har den förmågan att den som äger den får styrkan och makten? Och motparten blir maktstulen.

Kusinen virrar runt i dimman och drömmerna här till hennar favör och min disfavör, jag mins till slutt drömmerna bättre än faktan, och de är nog mera sanna känslomessigt. I dag är hon osynlig, gömt bak en titel, men osmakligt är det vad hon gjorde. Och det står i hennar väv, blant hennar meriter. Från hennar tidligare bestis.

Det är för många som har tagit min makt, och jag borde inte ge dem mera utrymme, men överallt jag färdas blir de teman och de jag har närmast fortfarande, det är inte bara att ersätta dem sådär. Och när de komer i fokus, så kommer ja gi underskott i dag även till andra. Baksidan av makt är avmakt, de som gynnar sig själva får gjärna plats i böcker och de äras och berömmas. De behöver det får att må bra.

Men baksidan är avmakt, för ingen ting är gratis, och det är alltid någonsom betalar det egentlige priset.