och

Det börjar gå emot ett avslut med mig som stadsbo, men först ska dottern bli vuxen om ett par år, och jag utbildat. Jag kommer från centrala Stockholm i dag och är nu hemma igen i förorten. Stockholm stad har nog till att brödfö jordens 7,5 miljarder människor, men det finns nu bara 1,5 miljoner människor som vankar i just den stan. Bara pressbyrån har kanelbullar nog för merparten av världen, Åhlens city har nog av det resterande till den resterand befolkning, det känns alldeles sjukt, jag börjar känna käsnlan avksy för dett överflöd av allting, när jag går förbi en affär med glasögon plingar bilden från Auscwitz in, rommet med alla glasögon som togs ifrån dem de gasade ihjäl. Och i kosmetik affärerna, plinger bilden igen av rummet där såpa från fättet till dem de gasade låg. Jag måste ha blivit för mycket frö mig, jag känner empati med alla som faller utnaför, det måste vara de normala i denna stad. Det är allt för mycket av allting, och rulltrappor och enkla väger för oss in i dessa rom av för mycket där 30 köar för vadå, ja någonting. Tror folk att glasögon skapas i fabriken och att alla kanlebulllar skapas där med, som om gud som står där och skapar dem. De borde veta att för att Stockholm skall ha tillräcklig för att brödfö långt över Europas befolkning, så måste de kvärka någon, denna gången är det inte folk, det är de villa djuren, det är den naturliga naturen med vanlig temperatur, inte ett uppvärmat klot, med konstgjord innehåll. Jag bara spyr. Tar jag på teven så är det även för mycket där av allt, de konkurrerar om att laga mat i det oändliga, som om det var oändligt av allting. Jag har stora problem med att shoppa, och jag klarar inte större affärer än Ica nära, men även de har för mycket av för mycket. Är det bara jag som ser det så, är det bara jag som lider i denna stad. Jag längtar mig bort till fjällen med äkta snö som stannar mera än två och en halv timme, med äkta lite enkel mat, med normalkyla och äkta natur, som inte är gallrat, eller parklikanande eller designat ändamålsenligt. Jag längtar till äkta folk som ser känner och tänker.

Ja natur-liga tankar.

Att läsa en kurs, där man i högsta grad är en del av kurslitteraturen är ju intressant, att var egen, är ju en fördel och en nackdel, att ha andra åsikter en kurslitteraturen tillhör egenheten och det får man glömma tills vidare. Jag läser nu Anna Kåvers KBT i utvekling och hon betonar det hållbara sociala och miljö-perspektivet, och där möts mina kunskaper. Att vara egen innebär ett lite problem, du hamnar lite på sidan av det studiet är riktat emot, men samtidig har ett lite originell perspektiv andra möjligheter. Ja om jag inte blir sittande kvar i vågen och vänta in att min hederliga familj ska agera hedelig. Det som händer i livet är som regel inte personligen, det handlar mera om egna strategier för att hantera livet. Min hederliga familj hade nog stora problem, var och en försökte själva att hävda sig över vattenytan. Om jag skall ta min lite ohederliga familj på allvar, så handlar det mera om egetfokus än illvilja. Men illvilligt var resultatet och från resultat får jag utgå, jag får depersonifiera dem lite. Från mina föräldrar har jag ett lågmod och ett högmod samtidig. Det i sig själv kan vara en nacdel eller en tillgång; jag väljer tillgång. Men att läsa kurslitteratur medan jag sitter och dinglar i vågen, borde ge verktyg till att få den i balans, det borde ge mig möjlighet att kliva ur och börja på projekt ett hållbart liv i ett hållbart miljö. Miljöengagemanget handlar i grunden om anhörighet med, är naturen sjuk, blir vi verkligen anhöriga då en sjuk natur skapar allt från livstilsjukdommar ohälsa och allt från dödliga till odödliga sjukdommar. Vi får sjukdommar i kroppen och toppen. Där har jag min kompetens och där kommer den att användas.

Det er bara en Moder jord, den kommer vi inte undan!

eller när den inte finns. Bilden av en våg har följt mig, och det frå bli en mera objketiv beskrivning av hur det är. Varje person söker jämvikt för att må bra, varje familj söker jämvikt och släkten osv osv. Om det inte är jämvikt så försöker den att återsällas. I vågens fäste hittar man de sanningar som man då försöker att ge vågen fäste. Om sanningen är fel, så måste fästepunkten justeras. Ego ergo jag sitter då på den ena sidan, och min ursprungsfamilj i den andra. Jag har alltid utgått från två sanningar, min familj vill mig det bästa egentligen, och att min familj i grunden är ärlig hederlig moraliska och vill ha rättvisa. För att få vågen i balans med dessa anningar så får jag inte ihop minnen och upplevelser, vågen kommer ständig i gungning. Det som hände i min familj kan likna en hederskultur, där en ofrar någon för hedern; men de kan då aldrig ha ofrat mig? Jag, den lilla kloka tjejen? Det finns egentligen inte tecken på empati för mig, det finns inte tecken på omsorg, kan man sluta tycka om egna barn? Då jag for illa blev jag tyst och beroende, går det att rikta misgillanden mot detta barnet och lägga skulden hos henne? Ja det verkar så, men då måste jag verkligen justera fästepunkten, de kanske inte gillade mig alls, jag blev ju så försagt, det är ju lågstatus med sådanna där barn. Flera ting tyder på det. Det är väldig mycket som skall till för att knäcka ett friskt barn, min familj klarade det, hur kunne det gå till, och hur kunde de låta det ske, utan att ta något ansvar, och hur kunde far dö utan att ta detta ansvar, och hur kan familjen som lever kvar, låta vara att ta sitt ansvar, och utan visa emapti, de känner ju historien. Och sanningen; men någonting gör att de rättferdiggör att deras våg inte stämmer med min, om de hade vald att säga förlåt så hade fästpnkten stämd, de ville mig egentligen det bästa ödet, och de var hedeliga. Inget så långt har visat det, fästpunkten min måste justeras, annars så må jag tycka illa om mig själv, ha illusioner och lågt värde för att få balans, men om jag nu skall byta sanning om fästet, vad skall det bli? För att jag kan leva med realiteten med en fin självbild och utan falska illusioner, vad kan min sanning bli utan att måste degradera mig själv, för min hedeliga familj?

Ja gud, det skulle jag också gärna vilja veta: Orakel! Jag vill ha svar genast!

De fem sista åren kan gott kallas post-sorg år. Jag har inte alls nått nyorienteringfasen, jag pendlar mellan schockfasen och de andra två och nyorientering, hej villt, och jag måste akta mig för att inte hamna i en ny tunneltid.

Sorgen handlar om en slavliknande barndom, men även i min egen valde familj hamnade jag i denna rollen, med allt för mycket i förhållande till resurser, och med minimalt stöd. Jag brände mig ut på det, och även där blev jag Dom och de andra VI.

Kanske kommer det att stå på min gravsten: här vilar Dom. Nu får VI vara i frid.

Detta är ju bara känslor, som jag fastnat i, nu lever jag själv, men alllt finns familj djur natur, och de behöver mig, inte i fyra sorgfaser samtidig, då är jag ju inte där, inte tillstädevarande.

Problemen är att jag känslomessig är Där och inte Här. Sorgen har hämtat in mig, och den sörjer alla ting samtidig. En förvunnen barndom, en förvunnen familj och släkt från den tiden, ett vuxenliv där jag valde samma recept, och en förvunnen nutid, då jag inte hittar tilllbaka.

Empati undviker jag för då kommer jag in i sorgens öga, men även för lite sömn, förort, för lite resiliens gör att jag dras in i förlusterna, och det grymma i det som har varit: Svek saknad sorg.

I det reella livet finns ju allting: familj vänner djur och natur fortfarande. De behöver mig och jag behöver dem, jag vet, men känslorna dras in mot livet som om det är fölorat.

Jag behöver motvikt och jag behöver stöd, jag behöver alla som vill mig väl, detta som ÄR och VAR tar mitt liv.

Det går alltid mot vår, detta blir nu alllvar, om jag skal klara min innre strid, så måste jag ta på allvar att det alltid går mot vår, och att när våren kommer har jag nått nyorienteringsfasen permanent.

Det är inget löfte, det är ett hopp.