De fem sista åren kan gott kallas post-sorg år. Jag har inte alls nått nyorienteringfasen, jag pendlar mellan schockfasen och de andra två och nyorientering, hej villt, och jag måste akta mig för att inte hamna i en
ny tunneltid.
Sorgen handlar om en slavliknande barndom, men även i min egen valde familj hamnade jag i denna rollen, med allt för mycket i förhållande till resurser, och med minimalt stöd. Jag brände mig ut på det,
och även där blev jag Dom och de andra VI.
Kanske kommer det att stå på min gravsten: här vilar Dom. Nu får VI vara i frid.
Detta är ju bara känslor, som jag fastnat i, nu lever jag själv, men alllt
finns familj djur natur, och de behöver mig, inte i fyra sorgfaser samtidig, då är jag ju inte där, inte tillstädevarande.
Problemen är att jag känslomessig är Där och inte Här. Sorgen har hämtat
in mig, och den sörjer alla ting samtidig. En förvunnen barndom, en förvunnen familj och släkt från den tiden, ett vuxenliv där jag valde samma recept, och en förvunnen nutid, då jag inte hittar tilllbaka.
Empati
undviker jag för då kommer jag in i sorgens öga, men även för lite sömn, förort, för lite resiliens gör att jag dras in i förlusterna, och det grymma i det som har varit: Svek saknad sorg.
I det reella
livet finns ju allting: familj vänner djur och natur fortfarande. De behöver mig och jag behöver dem, jag vet, men känslorna dras in mot livet som om det är fölorat.
Jag behöver motvikt och jag behöver stöd,
jag behöver alla som vill mig väl, detta som ÄR och VAR tar mitt liv.
Det går alltid mot vår, detta blir nu alllvar, om jag skal klara min innre strid, så måste jag ta på allvar att det alltid går mot
vår, och att när våren kommer har jag nått nyorienteringsfasen permanent.
Det är inget löfte, det är ett hopp.