och

Nu tror ni jag skall berätta hur duktig jag är att recirkulera, ja visst jag recirkulerar! Även skräpminnen, det går inte att låta bli, det jag tar in successivt måste bli en del av det hela, när det är färdig recirkulerart och slut och klart kan jag låta det går. Det har plingat in i snabbfart succesivt de fem sista åren, jag skulle ha varit det förutan, det förstör hela nutiden, men jag räknar med att när det är färdig kan jag arkivera det under namnet, ja vad passar? Grundlurat?

Jag har uppfattat min familj, som innanför normalen, fast jag har alltid veta om mors hårda sjukdom och att vi därmed var annorlunda på någor sätt. Men inte SÅ annorlunda.

Men det har sätt fulare och fulare ut för mig, men kanske vissa sjukdommar och familjer har det sådär. Jag pratade med Åsa om det idag, och jag känner att det är år sedan jag befann mig här och nu, jag har förpassats till där och då. Det är nödvändig, för att jag blev indragen på fel sätt, jag blev grundlurat och att bygga ett liv på osanningar, går inte, det är ingen fast grund. Jag var enligt mor mormors favoritbarnebarn, och det finns ett dikt efter mormor som handlar om ett barn som ger henne blommor. Det står inte att det är mig, min mormor har inte givit det till mig, det har mor. Jag har trott på mor, och därför har jag känd en typ av extra ansvar för mormor med. Jag trodde på detta i alla år. Ja jag har trott på en mängd saker som visar sig vara grundlösa, och jag kommer inte i håg min mormor, jag kommer inte ihåg särskilt omtanke för mig, jag kommer inte ihåg någonting så nära som en favorit. jag kommer bara ihåg en viss rädsla för min mormor.  Detta är bara ett exempel på sanningar, som har visat sig med närmare granskning de senare åren, att inte ha något med realiteterna att göra. Enligt Anna Kåvers scheman så är många av mina grundantagelser bygd på sanningar från familjen, som inte har med verkligheten att göra, till slut vet jag inte alls vad som är sant och inte. Jag kunne ha blivit totalt galen av detta, i stället har det kommit som skräck och mardrömmar om natten i stort. Men även på dagarna är jag inte här och nu, det har tagit för hårt. Men sedan jag alltid har haft en stark frisk sida, så tror jag det handlar om tid, jag måste omvrädera verkligheten, och i det sker även en omvärdering av mig själv. Det är lättare att arkivera fakta än fiktion, fakta leder till en grund, fikton gör det inte, så därmed har det pågatt en fingranskning av min barndom i relation till vad som blev sagt, det jag har hört och till det jag minns, och även har gamla brev och böcker hjälpt mig, i sökan efter en mera objektiv bild. Det är dock inte möjlig att bli objektiv, sedan det som hände kom till att förstöra så mycket av mitt liv, så många år och så många sår. Och att de var mina närmaste som jag har litat på i väldig stor grad. Paralellet måste försöka läkas. Men sedan jag då inte är här och nu, har jag även inte varit riktig tillstäde i mina döttrars liv de senaste åren.

En dag hoppas jag de förstår varför.

Livet handlar om cyklar, och med far började egentligen bloggandet och trots att det inte är förår, så vänder jag tillbaka till han i nuet. Far var den som visade omsorg i början av mitt liv, det är han som tog hand om mina ritningar, han gick bakom och han höll upp grenar så de inte skulle slå oss i huvudet när vi var på tur. Hur kunde den relationen gå i sönder? Far är den jag liknar på, jag har en stor introvert sida, det är som ett arkiv som aldrig kommer ut till offentligheten, far var extrmet hövlig och var den som öppnade dörren för folk, som gick sist, som aldrig var låg i omtale av folk och han var finkänslig mot blommer och små kryp och krek. Det måste vara genetisk, för jag blev sådär med. Orsaken till att far och jag icke fick någon relation, var att alla mina realtioner blev förstörda av den resterande kärnfamiljen, men till skillnad fårn min far bevarade jag respekten för han, han gjorde det inte för mig. Där skiljer vi oss, far trodde på de mest auktoritära, i vår familj var det inte jag, och jag trodde inte på dem. Hövligheten min blev gjort till narr, jag fick veta att jag frågade innan jag tog något, det var visst frukansvärd lågt. Jag fattade aldrig vad de menade och fortsatte att vara lika hövlig, först som vuxen gick det att fatta vad de klankade ner på, men jag förstod att något idol var jag inte. Far och jag hade passat som kapten på en båt, när den gick ner ville vi högst seriöst fått ut alla och sen sjunkit med båten, som en ekta kapten skal. Nackdelen med att vara hövlig är när man är nere, det är då de stänger dören just när jag sist i kön kommer fram till den, det finns inga papper kvar när du står i kön för examen, du var just den som inte kom med sista bussen osv. osv. och sen kan man ju förstå vad som kan hända när man inte hinner sista bussen osv osv. Det finns alltid kompensatoriska sidor även för hövlighet, far hade sitt högmod, sin stolthet, och sin känsla för heder, han blev överläkare och drev ungefär hela sjukhuset själv. För mig har humorn kompanserat och att jag utvecklade hög klack på den ena skon, som lämpligt råkar trampa på någon odräglig person. Humorn är aldrig ironi, jag är stenhård när det gäller respekt för andra. Men de två resterande i familjen hade inte den hövligheten och respekten i sig, och det blev en riktig nackdel, de tog allt mitt och alla mina relationer, förutom till min kusin, trodde jag, till hon tog den sådär utan omtanke för mig, jag hade nog inte förväntat den. Hövligheten följer mig, den är ingen höjdare i nuvarnde samhälle häller, det kommer till att ta ordet, ta plats, ta beslut, ta ledningen och makten. Jag har lättare för att lyssna, ge ordet, ge, hjälpa, sträkca ut en hand, sträcka ner en hand, se det vackra i de som inte någon andra gör, se folk bakom ytan, i dagens samhälle kommer det snart i DSM 5 utgåvan för avvik. Jag känner få så hövliga som far min, det möjlig finns några i Danmark, hur kan dessa folken finnas om det misgynnas. Väl det behövs, och blir man stark i sig själv och det var jag i början, så kan det bli en kraft. Och det är den enda motkraft till repektlöshet, skamlöshet, girighet, egoism och så vidare. Att det inte gynner en personligen gör inget för om man är stark nog, så vet man om att det är en ganska unik och en edel förmåga. Men det är även en trigger, för någon ser att du har något som de inte kommer åt, och för någon betyder det krig. De skall åt det som du har, som vore du världens värsta fiende, just för att du aldrig går på kompomiss med dig själv.

Det är inte alla som följer ledaren, och det kan vara nog det.

Och enligt jungellagen, så tar vinnaren allt.

Att sammanfatta vilka problem där och då har givit här och nu, så måste ju det vara när en ser bort från den rätt innre delen och lite mera utåtriktat, så blir det nog att banda till folk. Om alla mins band drogs bort till folk över många år, så betyder det att en kunskap försvann. Det gav stora problem med folk i många år, först bara att kunde prata med dem och hela processen fram till i dag, då det inte är större problem att intereagara över kortare tid, men jag blir väldig fort uttröttad, och jag har problem med att förstå att folk finns där på riktig. I bland verkar de vara staffasj, eller pynt i gatorna eller rent av dekorasjon i telefonlistan. Jag har en tendens att tänka att jag inte orkar på dem, att de redan är fullbokade, det kan även gälla mina döttrar, då jag har en man som gärna vill vara mor och far och bestemor och bestefar samtidig, och då är ju platsen upptagen på något vis. Ja det går ju inte riktig bara att skylla på han, uppleveslen av att andra har företräde ligger hos mig, det är jag som upplever så. Detta är inget jag vill, det är en del av den långa processen det tar att bli till igen. De folken jag har kontakt med vill jag inte förlora, ingen av dem, men med min atityd, kan det ske, i denna fas, då jag inte ser hur jag kan nå dem, och saknar lätthet i att nå dem och skanar lätthet i att upprättholda och jag saknar energien. Det är ett av följdproblemen. Andra har ju varit de straka sorg och stressrektioner, upplevelsen av att uppleva det påny, och en utmattning i dessa upplevelser.

Nu måste jag ta i bruk det jag har i dag för att komma helt tillbaka, det kan var lättvint att tycka folk är staffasj och redan fullbokade, men rent ut av så gynnar det ingen att tänka så.

Det gynnar inte folk som bryr sig om mig på riktig och det gynnar inte mina döttrar

Det liknar väldig mycket på min far, som på något sätt bara gav upp, och då fölorade ju jag han,

kanske måste denna påminnelsen till för att förstå att jag behövs, och att annars svikar jag dem:

I min egen egotrip av gamla lik, utgågna på datum, i skåpet.