Livet handlar om cyklar, och med far började egentligen bloggandet och trots att det inte är förår, så vänder jag tillbaka till han i nuet. Far var den som visade omsorg i början av mitt liv, det är han som
tog hand om mina ritningar, han gick bakom och han höll upp grenar så de inte skulle slå oss i huvudet när vi var på tur. Hur kunde den relationen gå i sönder? Far är den jag liknar på, jag har en stor introvert
sida, det är som ett arkiv som aldrig kommer ut till offentligheten, far var extrmet hövlig och var den som öppnade dörren för folk, som gick sist, som aldrig var låg i omtale av folk och han var finkänslig mot blommer och
små kryp och krek. Det måste vara genetisk, för jag blev sådär med. Orsaken till att far och jag icke fick någon relation, var att alla mina realtioner blev förstörda av den resterande kärnfamiljen, men till
skillnad fårn min far bevarade jag respekten för han, han gjorde det inte för mig. Där skiljer vi oss, far trodde på de mest auktoritära, i vår familj var det inte jag, och jag trodde inte på dem. Hövligheten
min blev gjort till narr, jag fick veta att jag frågade innan jag tog något, det var visst frukansvärd lågt. Jag fattade aldrig vad de menade och fortsatte att vara lika hövlig, först som vuxen gick det att fatta vad de klankade
ner på, men jag förstod att något idol var jag inte. Far och jag hade passat som kapten på en båt, när den gick ner ville vi högst seriöst fått ut alla och sen sjunkit med båten, som en ekta kapten skal.
Nackdelen med att vara hövlig är när man är nere, det är då de stänger dören just när jag sist i kön kommer fram till den, det finns inga papper kvar när du står i kön för examen, du var
just den som inte kom med sista bussen osv. osv. och sen kan man ju förstå vad som kan hända när man inte hinner sista bussen osv osv. Det finns alltid kompensatoriska sidor även för hövlighet, far hade sitt högmod,
sin stolthet, och sin känsla för heder, han blev överläkare och drev ungefär hela sjukhuset själv. För mig har humorn kompanserat och att jag utvecklade hög klack på den ena skon, som lämpligt råkar
trampa på någon odräglig person. Humorn är aldrig ironi, jag är stenhård när det gäller respekt för andra. Men de två resterande i familjen hade inte den hövligheten och respekten i sig, och det blev
en riktig nackdel, de tog allt mitt och alla mina relationer, förutom till min kusin, trodde jag, till hon tog den sådär utan omtanke för mig, jag hade nog inte förväntat den. Hövligheten följer mig, den är ingen
höjdare i nuvarnde samhälle häller, det kommer till att ta ordet, ta plats, ta beslut, ta ledningen och makten. Jag har lättare för att lyssna, ge ordet, ge, hjälpa, sträkca ut en hand, sträcka ner en hand, se det vackra
i de som inte någon andra gör, se folk bakom ytan, i dagens samhälle kommer det snart i DSM 5 utgåvan för avvik. Jag känner få så hövliga som far min, det möjlig finns några i Danmark, hur kan dessa
folken finnas om det misgynnas. Väl det behövs, och blir man stark i sig själv och det var jag i början, så kan det bli en kraft. Och det är den enda motkraft till repektlöshet, skamlöshet, girighet, egoism och så
vidare. Att det inte gynner en personligen gör inget för om man är stark nog, så vet man om att det är en ganska unik och en edel förmåga. Men det är även en trigger, för någon ser att du har något
som de inte kommer åt, och för någon betyder det krig. De skall åt det som du har, som vore du världens värsta fiende, just för att du aldrig går på kompomiss med dig själv.
Det är inte alla
som följer ledaren, och det kan vara nog det.
Och enligt jungellagen, så tar vinnaren allt.