och

Livet är ingen lek, den är på riktig, de kontrakter du muntlig eller skriftlig går in i, är på riktig, för att annars är det kontratksbrott, och när det inte går att lita på någon så faller samhället i sär. Om du gifter dig, så innehåller kontrakten å stå vid någon i både goda och även onda dagar. När du får barn måste du verkligen ta det på allvar, du måste gå 100 % in för ett livslångt engagemang, och du måste ha viss information om vad som gynnar ett barn och inte. Det är ingen lek där det handlar om att vinna. Det handlar om försakelse, för att det gynnar totalen. Att ta folk och sig själv på allvar, betyder även att tänke igom hur en avslutar en kontrakt eller kontakt, det gällar att med känsla för den eller de andra, göra det med A-stil. Livet är på riktig, det kan ju kännas läskigt, men utan folk som tar det på allvar, finns inget samhälle, någon giltig kontrakt eller kontakt.

Livet är inte ett monopolspel, eller schack-matt, det är inget dataspel, där strategiks tänk gör att du vinner i början och sen fölorar allt. Det är inte lättvint lek med ord.

Om man bara är intresserat av makt, så får en undvika andra kontrakter eller att utnyttja kontrakten till egen vinning, det låter lågt och är det.

I går missade jag alla reglar. Jag har nog fått för lite hjälp, för att jag är stark i förhållande till det jag har varit med om, jag försöker hålla det strikt innombords, och har försökt att göra mitt bästa, och jag kan jobba på högt intelligent nivå nästan oavsett. Jag har trott att det handlar om att inte visa svaghet. I går brast det tillsammans med min yngsta dotter, vattnet sprängde muren, men jag gjorde alla misstag som går att göra i relation till min dotter. Det är rätt tufft för även när det raknar, så måste det rakna på rätt sätt, man måste vara högintellktuell när det raknar, det finns reglar för allting, även en rekna-regel. Jag skäms idag, och holder på att bygga upp muren igen, för inte får man rakna på fel sätt.

I dag kan jag förstå att jag har fått lite hjälp, jag försöker ta mig samman, och inte göra några fel, fast mitt innre har varit i juiceprässen, allt är mosat, och jag förösker hålla fasaden, jag tror det komer av att min mor inte klarade det. Och just i går så var det SÅ jag raknade i går. I går blev det fel, men det är nog även fel att leva som min far med en slätt fasad, och med ett mos innuti, det är fel signal, det är diskripans mallan realitet och verklighet. Jag kan inte uppskriftsmässig göra annorlunda ännu. Min man kallar det att klaga, och det vill han inte veta av. Det måste på något sätt gå att få ett uttryck för hur det är utan att göra hela 20 punktslistan för rätt, fel. Sedan man inte får dra barnen in i vuxna problem, men får inte gråta, inte vara arg, inte kräkas på natten av psts, så barnen hör det, inte vråla när man vaknar av mardrömmar, inte skaka på händerna, inte se dragen ut i ansiktet osv osv. Om man nu skall göra det rätt, så skall man gråta på ett visst sätt, man skall bara säga saker som inte berör någonting, man skall vara bara lite arg, och man skall inte prata illa om fadern, det gäller allt från gud fader till ordinärare fäder.

Där spelar det ingen roll i fall kontraktsbrott, om att lämna i otida, om att spela, eller om att strunta. Mödrar skall alltid vara korrekt däremot, korrekt är ordet som är mallen för anstendighet.

Jag skulle vilja ha ett mera humant samhälle för mödrar, här jag bor finns det så många ensamma mödrar med små barn, svikna ensamma med svikna barn, som behöver att mamma gör korrekt, hur ska mödrerna klara det, när de misgynnas på alla möjliga sätt från ekonomi till de höga kraven det är och de är på riktig, man får inte utsätta barn, punkt slut. Men om mödrarna skall ha en chans till att klara den, då måste det finnas en rimlig chans för dem. Det jag ser här uppe är mödrar, ja det går att känna sig igen, som lämnas i sticket av fädrar, samhälle, skola och alla vesen och oväsen. Barnen får lida och mor får skulden.

Det är så lätt att hitta syndabocken. Mödrar är till för det.

Det var ju inte så att min mor var sjuk jämt, och familjen fungerade på olika nivån. Det har varit ett problem, då det nest till väfungerande nivå rådde, då min familj som är kulturell, välutbildade och vänliga. Det vill säga att när den här nivån fanns, pratade mor iväg om sitt, far satt med sitt, och bror kommer jag inte i håg. Det rådde lugn, och både mor, och far har sagt att de kunde glömma bort, allt det som inte var ok. Jag har ju svårt att minnas just dessa stunder, men då rådde även en större omtanke, det eldades på den öppna spisen och det var frågeleker bildframvisning och olika aktiviteter. Det har varit ett problem, för antigen landar jag på det ena eller det andra nivå eller det tredje, och det går inte att få någon stabil bild av hur det var. Mellan-sjikten där det inte rådde total kaos, men bra var det inte allls, var det mittre nivå. Ja här gör jag en egen värdering. Jag har varit glad i mor och far, och därför har det som har varit fult, inte gått att få med i bilden. Den passar inte in, det var först då de pts-stressreaktioneran kom att jag förstod hur illa jag har haft det i denna familj. Och det är nog den nest till välfungerade bild min familj har velat skall vara vår gemensamma historia, och då måste det som var fult, inte tas med, och på ett sätt retuscheras jag bort från vår gemensamma historia då, det är inte till att komma bort ifrån att jag blev använd för att familjen skulle kunne fungera alls.

Men även jag har tagit del av de stunder i familjen som fungerde, de gjorde säkert väl, som plåster på ett sår, och de kan som längst ha varat i ett halvår?

Jag vet inte, det jag kommer ihåg var perioderan som var riktig illa, med 1v-2v intervaller av himmel kontra helvete, non stop, och speiellt illa var det i åren 10 -15 för det var då;

jag blev knäckt i en familj, som var räknat för att tillhöra det övra skickt av samhället.

Min man blev chef ungefär då min moster blev begraven och jag skulle gå in i de värsta krisåren. Min man valde helt bort att dela de onda dagarna med mig. i ställte valde han att gräla. När jag har pratat negativt om min familj har han gett stöd, men sedan han väljer bort att ha något med sitt innre att göra har han vald bort alla insikter, om de inte är i hans favör. Han har vald att stödja mig när jag har problem med min familj, och sen förstod jag att han även gjorde det samma när min dotter beklagade sig över mig, han valde inte att försvara mig, han valde att inte ge henne infomation så hon kunde förstå, han valde det som gynnar han. Min man vill ha hela kakan själv, han vill inte dela med sig, det blir in absurdum, när han är förälder, en person kan inte bli föräldrar. Det han inte förstår är att det skadar inte bara mig, det skadar även våra döttrar.

Det är svårt att vidare i detta, och historian upprepar sig, jag känner igen detta sedan tidigare, det liknar på det jag var med om i min ursprungfamilj. Hade insikten kommit och hade uppriktig ledsamhet kommit, hade något så nära som ånger kommit, så hade det gått att även legga detta bakom sig.

Ingen ting kommer, det strategiska spelet forsätter, där jag som vanlig inte är deltagare.

Och om det följer mallen från min uppväxt, så blir han föräldrar en vacker dag.