Livet är ingen lek, den är på riktig, de kontrakter du muntlig eller skriftlig går in i, är på riktig, för att annars är det kontratksbrott, och när det inte går att lita på någon så
faller samhället i sär. Om du gifter dig, så innehåller kontrakten å stå vid någon i både goda och även onda dagar. När du får barn måste du verkligen ta det på allvar, du måste
gå 100 % in för ett livslångt engagemang, och du måste ha viss information om vad som gynnar ett barn och inte. Det är ingen lek där det handlar om att vinna. Det handlar om försakelse, för att det gynnar totalen.
Att ta folk och sig själv på allvar, betyder även att tänke igom hur en avslutar en kontrakt eller kontakt, det gällar att med känsla för den eller de andra, göra det med A-stil. Livet är på riktig, det kan
ju kännas läskigt, men utan folk som tar det på allvar, finns inget samhälle, någon giltig kontrakt eller kontakt.
Livet är inte ett monopolspel, eller schack-matt, det är inget dataspel, där strategiks tänk
gör att du vinner i början och sen fölorar allt. Det är inte lättvint lek med ord.
Om man bara är intresserat av makt, så får en undvika andra kontrakter eller att utnyttja kontrakten till egen vinning, det
låter lågt och är det.
I går missade jag alla reglar. Jag har nog fått för lite hjälp, för att jag är stark i förhållande till det jag har varit med om, jag försöker hålla det
strikt innombords, och har försökt att göra mitt bästa, och jag kan jobba på högt intelligent nivå nästan oavsett. Jag har trott att det handlar om att inte visa svaghet. I går brast det tillsammans med min yngsta
dotter, vattnet sprängde muren, men jag gjorde alla misstag som går att göra i relation till min dotter. Det är rätt tufft för även när det raknar, så måste det rakna på rätt sätt, man måste
vara högintellktuell när det raknar, det finns reglar för allting, även en rekna-regel. Jag skäms idag, och holder på att bygga upp muren igen, för inte får man rakna på fel sätt.
I dag kan jag förstå
att jag har fått lite hjälp, jag försöker ta mig samman, och inte göra några fel, fast mitt innre har varit i juiceprässen, allt är mosat, och jag förösker hålla fasaden, jag tror det komer av att min
mor inte klarade det. Och just i går så var det SÅ jag raknade i går. I går blev det fel, men det är nog även fel att leva som min far med en slätt fasad, och med ett mos innuti, det är fel signal, det är
diskripans mallan realitet och verklighet. Jag kan inte uppskriftsmässig göra annorlunda ännu. Min man kallar det att klaga, och det vill han inte veta av. Det måste på något sätt gå att få ett uttryck för
hur det är utan att göra hela 20 punktslistan för rätt, fel. Sedan man inte får dra barnen in i vuxna problem, men får inte gråta, inte vara arg, inte kräkas på natten av psts, så barnen hör det,
inte vråla när man vaknar av mardrömmar, inte skaka på händerna, inte se dragen ut i ansiktet osv osv. Om man nu skall göra det rätt, så skall man gråta på ett visst sätt, man skall bara säga
saker som inte berör någonting, man skall vara bara lite arg, och man skall inte prata illa om fadern, det gäller allt från gud fader till ordinärare fäder.
Där spelar det ingen roll i fall kontraktsbrott, om att
lämna i otida, om att spela, eller om att strunta. Mödrar skall alltid vara korrekt däremot, korrekt är ordet som är mallen för anstendighet.
Jag skulle vilja ha ett mera humant samhälle för mödrar, här
jag bor finns det så många ensamma mödrar med små barn, svikna ensamma med svikna barn, som behöver att mamma gör korrekt, hur ska mödrerna klara det, när de misgynnas på alla möjliga sätt från
ekonomi till de höga kraven det är och de är på riktig, man får inte utsätta barn, punkt slut. Men om mödrarna skall ha en chans till att klara den, då måste det finnas en rimlig chans för dem. Det jag
ser här uppe är mödrar, ja det går att känna sig igen, som lämnas i sticket av fädrar, samhälle, skola och alla vesen och oväsen. Barnen får lida och mor får skulden.
Det är så lätt
att hitta syndabocken. Mödrar är till för det.