Min man blev chef ungefär då min moster blev begraven och jag skulle gå in i de värsta krisåren. Min man valde helt bort att dela de onda dagarna med mig. i ställte valde han att gräla. När jag har pratat negativt
om min familj har han gett stöd, men sedan han väljer bort att ha något med sitt innre att göra har han vald bort alla insikter, om de inte är i hans favör. Han har vald att stödja mig när jag har problem med min familj,
och sen förstod jag att han även gjorde det samma när min dotter beklagade sig över mig, han valde inte att försvara mig, han valde att inte ge henne infomation så hon kunde förstå, han valde det som gynnar han. Min
man vill ha hela kakan själv, han vill inte dela med sig, det blir in absurdum, när han är förälder, en person kan inte bli föräldrar. Det han inte förstår är att det skadar inte bara mig, det skadar även
våra döttrar.
Det är svårt att vidare i detta, och historian upprepar sig, jag känner igen detta sedan tidigare, det liknar på det jag var med om i min ursprungfamilj. Hade insikten kommit och hade uppriktig ledsamhet
kommit, hade något så nära som ånger kommit, så hade det gått att även legga detta bakom sig.
Ingen ting kommer, det strategiska spelet forsätter, där jag som vanlig inte är deltagare.
Och
om det följer mallen från min uppväxt, så blir han föräldrar en vacker dag.