och

Gud och tack för mitt dåliga samvete, man skall ha gud och inte en blogg att blotta sig för. Min mor lärde mig två citat från Olav Duuns, Medmänniska: Yxan står i skåpet och Det onda drep ein ikkje med øks, eller yxa, Tack snälla mor, det jag håller på att övergå till är att sänka andras heder, jag vänder inte alls det andra kind till, jag tillåter mig att sjunka på det lägsta nivå, med att ge igen totalt i onödan, folken kommer inte tillbaka, de har föräldrar eller barn som är glada i dem, oavsett vad de har gjort eller inte, så ger det mig ingen anledning att sänka dem på en så kallad anonym blogg, som er lika anonym och skamlös som Trump.

Jag lovar dyrt och helagt att sluta med detta när det blir julafton, om jag inte gör det så får ni skicka mig till demensvården, för där kommer man aldrig ut igen. Och till våren så skall jag ha passerat spåret av den svunna tid, och jag skall vara på rälls ner i Europa mot nya mål och höjder.

Jag börjar förstå varför jag inte får Nobels fredspris, detta är inte Nobelt och inte Fredskapande, jag gör bort mig på en dum blogg. Mina föräldrar till ära, det är inte så jag är uppfostrat, det handlar om att gå vidare utan yxa, den är rätt tung, det skapar ingen fred med en vass penna eller en vass tunga. och jag måste medge att min man har rätt i; att jag kan ju inte kriga mot alla. Jag tackar gud och mina föräldrar för att jag har ett samvete, och jag tackar dem för att jag finns och att alla de andra finns, utan dem fanns inte mina barn, och med dem finns ingen anldening att sitta i mossan med yxan klar.

Det går alltid emot vår, och till våren hoppas jag att mossan har blivit stabil grund, och att jag inte skall betala mera för denna blogg och att den får lämna, då jag nu känner min historia. Och det finns inget med den, som jag behöver vidare. Till våren har mossan blivit stabil, historian får bliva digitala spår och jag går vidare, eller så tar jag tåget, mot nya resmål och tillsammans med trevliga medressensärer. Fölåt att jag lät mig sjunka ner i mossan, den får bli ett monument:

Kärringen med yxan nersjunken i mossan.

Det var som attans att kontakten mellan mig och min kusins avbröts, hon äger NRK och jag äger talent för show. Tillsammans kunde vi ha räddat världen, klimatet, naturen och miljön. Vi de gamla goda bästisar kunde förutom att vara blodsystrar och bästa vänner, gjort världens bästa show. Först måtte jag gått två år i KBT-terapi för att bli av med scenskräcken. Det kunde då ändå blivit försent. Jag har en förmåga att dra folk med ut i skämtande, så vi alla ligger under bordet paralyserade av latter. Den förmågan vet några om, men är inte bara uppkattad. Min man vill förutom att använda bara sin kokbok, även äga humorn, hans humor är rolig aldrig min. Det kan bli show det med, men då är det hans show, och annars tycker han att jag tar hans plats. Vi har verkligen varit trångbodda. Min kusin och jag showade Europa runt en gång i forntiden, men jag var ännu rätt blyg då. Med två års KBT och med kusinen och jag, skulle vi haft ett show live i studeio 1 varje vecka: Klimatshowen eller Susteinabelshowen, där vi presenterade miljö och klimatproblemen så genomgripande tydlig och med sådan humor, att ingen kom ifrån teven de två timmar vi höll på. Showen ville blitt sänd i hela världen till slut, och vips så fanns det inga problem mera.

Jag är även illusionernas mästare, jag går inte i KBT för min scenofobi, min kuisn och jag bor på olika klot och kommer inte att ses mera, då måste det uppfinnas en ny typ av farkost; vi är inte blodsystrar längre, hon är inte så intresserad av miljöfrågor, och jag kommer inte någonsinne få tillträde till någon public sevice studio.

The show must go home, och jorden säglar sin egen sjö mot stormiga farvatten.