och

Ca fem illusioner fattigare och fem fula insikter rikare, går jag vidare. Det gäller att uthärda och sen bara fortsätta.

Jag börjar få stöd i vad som inte har/är ok. Det leder vidare mot insikter, som knäcker mig för stunden, men längre fram, ger det något annat.

Det gjelder att bara fortsätta, oavsett, du kan råka ut för något positivt en dag, Det är som med triss-lott, det gjelder att fortsätta, då plötslig händer det. Eller inte.

Jag körde huvudet i väggen denna gången med, jag klarade inte alla nya insikter.

Trots att illusioner aldrig gynnar en så tror du på de, när de raknar öppnar sig en avgund en kortare eller längre stund, där får du stå och kolla ner i den till du blir van.

Det gäller att aldrig ge upp, men i bland behöver det pausas, jag åker denna gången bort, jag packar och drar för ett tag. Efter fem fula sömnlösa nätter, går det inte att stanna, här på förorten Avigsidan.

Jag gör det även för döttrarna skuld, de skall inte ha ett sömnlöst skelett som rollmodell, jag måste vänja mig vid den eller de nya avgrunder som ersätter illusionerna. Men det gäller att vänja sig och sen går man vidare, och sen tar man illusinerna sucsesivt, jag vet ju inte hu rmånga flera det är:

För så är det med illusioner, du tror på dem så länge du kan.

Jag ligger här yrvaken, Jon Blund är helt frånvarande, och här ligger jag utlämnat till tankarna och känslorna. Detta har varit den tuffaste biten så långt och utan stöd från familj och släkt kan det vara fara för att jag återvänder in i tunnelen, och förblir där.

Jag har några svagheter och när de utnyttjas har jag inget att ställa upp med. Den störste skadan jag fick som barn var det att jag varje gång var utlösande faktor för mors sjukdom, oavsett hur jag försökte uppföra mig, så råkade jag säga eller göra något som utlöste sjukdommen, och sedan fick jag ställa den till rätta. Detta är en typ av tortyr jag inte reckommenderar. Jag sitter klockan 2.50 om natten utan blund på ögat och gråter. Visst tog jag skade av våldet och huvudet i gruset och allt det andra med, men inget kan mäta sig mot skuldbeläggandet av mig, som ständig orsak till mors sjukdom. Intellektuellt vet jag självklart att det inte kan ha varit så, men jag hade inget försvar emot skulden, och hur jag än var så var och blev jag anklagen som orsaken. Detta är så tortyr, att jag inte på något sätt har kunne bearbetat det.

Då jag fick barn var första reaktion en intens lycka, som följdes av känslan att vara skadlig för detta vackra barn. Jag kan se det retrospektivt, och allt mitt lidande i försök på att göra allt rätt, medan känslan berättade en annan version.

Skadan måste ha uppkommit tidigare än jag kommer ihåg, jag hade en klassvänninna men då jag började glida neröver kände jag skuld, för at jag drog hennes status ner i smutsen tillsmmans med mig. Detta var på högstadiet, 13-14 år gammal.

När min man känner sig påhoppad har han gjort sig och barnen till ett Vi, och signaliserar att jag är skadlig. Det träffer mitt i blink, och jag drar mig undan all form för kontakt.

Jag finns inte ond, det är helt frånvarande i min personlighet, men vill en tolka allt i värsta mening så går det även att lägga in denna tolkning i allt jag säger och gör.

Detta är och blir tortyr, och om det görs medvetande så är det grymhet. Görs det omedvetet så måste det genast ta slut. Och om jag igen skall straffas på värsta sätt, och de tycker jag förtjänar det, så har jag inget att ställa upp med, inget försvar, inga försvarare och helt förvarslös.

Denna skulden har jag fått bära alltid och än i dag när jag besöker mor, så är jag den utlösande faktor och den som skall återsälla brottet.

Detta har skadat mig så, det skadar mina närmaste realtioner, och den som vill mig illa vet precis hur det kan göras.

Tanken på att ge upp har funnits länga, att åka iväg för aldrig att återvända, precis om en brottsling. Jag uppför mig som jag har begått ett brott, och skulden smiter rakt igenom alla försvarsystem.

Skadan jag fick är så stor och den kan aldrig åtgärdas, till det trängs en motvikt som inte finns, det måste vara kärlek utan villkor, och jag ser bara tuffa krav och villkor runt mig, jag ser hårda attityder, tolkningar i värsta meining, uteslutande utelämnade, utkastad och brännmärkt.

Valen jag har gjort gör att tortyren fortsätter, jag har valts bort men skall även ta skulden. Och en kollektiv sådan. Hur länge orkar jag, hur långt orkar jag, och hur mycket skall jag få ta.

De gjorde rätt som vräkade mig och sedan gav mig skulden, jag är perfekt för detta ändamål. Jag fick stora skador i min urpsungfamilj, ännu är det bara två som har visat mig emapti och det är mina två mostrar. De har själv råkat ut för det samma som jag, men trots allt hade de något försvar då det hände, jag hade inget och var så avpersonifierad att far och bror bara såg på den delen av tortyren med.

Det verkar inte gynna mig att berätta om det, de verkar skapa mera förakt och flera andledningar att göra om det i repris.

Kockan är 3.30. Tanken på att ge upp, har återvänd, jag står vid en återvändsgränd och det är kallt. Jag sover inte längre och sedan allt kan brukas mot en, och allt kan tolkas i värsta mening och sedan det värkar vara rätt hårda straffmetoder, som utfrysning, även det har jag även varit med om tidigare, så verkar det bara att komma i repris hela skiten. Snart ligger jag med huvudet i grusen bland glasskår och med blodet rinnande ur ögonen, det verkar vara en rimlig straff för folk som jag, som är dumma nog att göra allt i bästa mening.

Dumhet straffar de hårt, och det finns inte någon nåd. 

De som jag haft nära har något gemensamt, de är vinnare de gör success och är van med at konkurrera. Där kommer jag alltid att komma till kort, jag gillar inte att konkurrera och spelar aldrig. Jag klarar inte relationer som bygger på konkurrans. Men jag har ingen rätt att sätta mig till dommare, gud har en funktion, vi människor, är inte intelligenta nog att göra oss till dommare. Jag kan ju gå god för att det har varit så för mig, men det kan de andra säkert med, och jag kommer att förlora den dagen de upplever detta som en tävling. Det är en dyr insikt, men jag måste ge mig med att raljera över dem, och jag måste lämna temat.

Nu försöker jag att lämna det ett tag, det blir att uthärda sömnlösa nätter, jag kan inte bruka nätteran här fast jag sover bättre då. Man kommer till vägkorsningar, det gäller att välja rätt väg där. Nu var jag på väg åt fel håll. Då fär jag vända och välja en anna väg. Min egen väg.