Jag ligger här yrvaken, Jon Blund är helt frånvarande, och här ligger jag utlämnat till tankarna och känslorna. Detta har varit den tuffaste biten så långt och utan stöd från familj och släkt
kan det vara fara för att jag återvänder in i tunnelen, och förblir där.
Jag har några svagheter och när de utnyttjas har jag inget att ställa upp med. Den störste skadan jag fick som barn var det att jag
varje gång var utlösande faktor för mors sjukdom, oavsett hur jag försökte uppföra mig, så råkade jag säga eller göra något som utlöste sjukdommen, och sedan fick jag ställa den till rätta.
Detta är en typ av tortyr jag inte reckommenderar. Jag sitter klockan 2.50 om natten utan blund på ögat och gråter. Visst tog jag skade av våldet och huvudet i gruset och allt det andra med, men inget kan mäta sig mot skuldbeläggandet
av mig, som ständig orsak till mors sjukdom. Intellektuellt vet jag självklart att det inte kan ha varit så, men jag hade inget försvar emot skulden, och hur jag än var så var och blev jag anklagen som orsaken. Detta är
så tortyr, att jag inte på något sätt har kunne bearbetat det.
Då jag fick barn var första reaktion en intens lycka, som följdes av känslan att vara skadlig för detta vackra barn. Jag kan se det retrospektivt,
och allt mitt lidande i försök på att göra allt rätt, medan känslan berättade en annan version.
Skadan måste ha uppkommit tidigare än jag kommer ihåg, jag hade en klassvänninna men då jag
började glida neröver kände jag skuld, för at jag drog hennes status ner i smutsen tillsmmans med mig. Detta var på högstadiet, 13-14 år gammal.
När min man känner sig påhoppad har han gjort sig och
barnen till ett Vi, och signaliserar att jag är skadlig. Det träffer mitt i blink, och jag drar mig undan all form för kontakt.
Jag finns inte ond, det är helt frånvarande i min personlighet, men vill en tolka allt i värsta
mening så går det även att lägga in denna tolkning i allt jag säger och gör.
Detta är och blir tortyr, och om det görs medvetande så är det grymhet. Görs det omedvetet så måste det
genast ta slut. Och om jag igen skall straffas på värsta sätt, och de tycker jag förtjänar det, så har jag inget att ställa upp med, inget försvar, inga försvarare och helt förvarslös.
Denna skulden
har jag fått bära alltid och än i dag när jag besöker mor, så är jag den utlösande faktor och den som skall återsälla brottet.
Detta har skadat mig så, det skadar mina närmaste realtioner,
och den som vill mig illa vet precis hur det kan göras.
Tanken på att ge upp har funnits länga, att åka iväg för aldrig att återvända, precis om en brottsling. Jag uppför mig som jag har begått ett
brott, och skulden smiter rakt igenom alla försvarsystem.
Skadan jag fick är så stor och den kan aldrig åtgärdas, till det trängs en motvikt som inte finns, det måste vara kärlek utan villkor, och jag ser bara
tuffa krav och villkor runt mig, jag ser hårda attityder, tolkningar i värsta meining, uteslutande utelämnade, utkastad och brännmärkt.
Valen jag har gjort gör att tortyren fortsätter, jag har valts bort men skall
även ta skulden. Och en kollektiv sådan. Hur länge orkar jag, hur långt orkar jag, och hur mycket skall jag få ta.
De gjorde rätt som vräkade mig och sedan gav mig skulden, jag är perfekt för detta ändamål.
Jag fick stora skador i min urpsungfamilj, ännu är det bara två som har visat mig emapti och det är mina två mostrar. De har själv råkat ut för det samma som jag, men trots allt hade de något försvar då
det hände, jag hade inget och var så avpersonifierad att far och bror bara såg på den delen av tortyren med.
Det verkar inte gynna mig att berätta om det, de verkar skapa mera förakt och flera andledningar att göra
om det i repris.
Kockan är 3.30. Tanken på att ge upp, har återvänd, jag står vid en återvändsgränd och det är kallt. Jag sover inte längre och sedan allt kan brukas mot en, och allt kan tolkas i
värsta mening och sedan det värkar vara rätt hårda straffmetoder, som utfrysning, även det har jag även varit med om tidigare, så verkar det bara att komma i repris hela skiten. Snart ligger jag med huvudet i grusen bland
glasskår och med blodet rinnande ur ögonen, det verkar vara en rimlig straff för folk som jag, som är dumma nog att göra allt i bästa mening.
Dumhet straffar de hårt, och det finns inte någon nåd.