Nu tror ni jag skall berätta hur duktig jag är att recirkulera, ja visst jag recirkulerar! Även skräpminnen, det går inte att låta bli, det jag tar in successivt måste bli en del av det hela, när det är
färdig recirkulerart och slut och klart kan jag låta det går. Det har plingat in i snabbfart succesivt de fem sista åren, jag skulle ha varit det förutan, det förstör hela nutiden, men jag räknar med att när
det är färdig kan jag arkivera det under namnet, ja vad passar? Grundlurat?
Jag har uppfattat min familj, som innanför normalen, fast jag har alltid veta om mors hårda sjukdom och att vi därmed var annorlunda på någor
sätt. Men inte SÅ annorlunda.
Men det har sätt fulare och fulare ut för mig, men kanske vissa sjukdommar och familjer har det sådär. Jag pratade med Åsa om det idag, och jag känner att det är år
sedan jag befann mig här och nu, jag har förpassats till där och då. Det är nödvändig, för att jag blev indragen på fel sätt, jag blev grundlurat och att bygga ett liv på osanningar, går inte,
det är ingen fast grund. Jag var enligt mor mormors favoritbarnebarn, och det finns ett dikt efter mormor som handlar om ett barn som ger henne blommor. Det står inte att det är mig, min mormor har inte givit det till mig, det har mor. Jag
har trott på mor, och därför har jag känd en typ av extra ansvar för mormor med. Jag trodde på detta i alla år. Ja jag har trott på en mängd saker som visar sig vara grundlösa, och jag kommer inte i håg
min mormor, jag kommer inte ihåg särskilt omtanke för mig, jag kommer inte ihåg någonting så nära som en favorit. jag kommer bara ihåg en viss rädsla för min mormor. Detta är bara ett exempel
på sanningar, som har visat sig med närmare granskning de senare åren, att inte ha något med realiteterna att göra. Enligt Anna Kåvers scheman så är många av mina grundantagelser bygd på sanningar från
familjen, som inte har med verkligheten att göra, till slut vet jag inte alls vad som är sant och inte. Jag kunne ha blivit totalt galen av detta, i stället har det kommit som skräck och mardrömmar om natten i stort. Men även
på dagarna är jag inte här och nu, det har tagit för hårt. Men sedan jag alltid har haft en stark frisk sida, så tror jag det handlar om tid, jag måste omvrädera verkligheten, och i det sker även en omvärdering
av mig själv. Det är lättare att arkivera fakta än fiktion, fakta leder till en grund, fikton gör det inte, så därmed har det pågatt en fingranskning av min barndom i relation till vad som blev sagt, det jag har hört
och till det jag minns, och även har gamla brev och böcker hjälpt mig, i sökan efter en mera objektiv bild. Det är dock inte möjlig att bli objektiv, sedan det som hände kom till att förstöra så mycket av
mitt liv, så många år och så många sår. Och att de var mina närmaste som jag har litat på i väldig stor grad. Paralellet måste försöka läkas. Men sedan jag då inte är här
och nu, har jag även inte varit riktig tillstäde i mina döttrars liv de senaste åren.
En dag hoppas jag de förstår varför.