och

Det är snart tre år sedan kusinen raderade mig ut från sitt liv i en tdiningsintervju över 4 helsidor, hon hade tur ändå, social död heter det i kurslitteraturboken, när omgivningen lägger dig död. Det var just då jag vakade över min döende far, och livet hang ett tag i en tund tråd, jag var inte favorit-studenten på retoriken häller, jag kände mig inte gillat, och året innan försvann min moster. Jag hade ingen och bloggen belv till eller övergick till en överlevnadsblogg. Hon kunde då haft mera finkänslighet. Det är inte bra att utesluta någon häller. Jag tycker hon har försummat sin roll som journalist, de eller hon förstår inte allvaret i klimat och ekosystem-förstörande, det är möjlig att hon inte får se sina egna barn-barn växa upp. Det är allvar, och hon verkar inte fatta det häller. Att man varken tar kvärken på sin kusin eller sina eventuella barnbarn. Hennes uppdrag är att varna om fara, som de gjorde under krigen, då tog de med sig radion till England och skickade livsnödvendig information till motståndsrörelsen i Norge. Jag är så besviken fortfarande, och kanske kommer våra spår inte att korsa varandra mera, då måste man gå i samma riktning. Men om bloggandet upplevs som ett uteslutande av henne och hon inte orkar leva mera? Då ber jag verkligen om förlåtelse och ber henne ta kontakt. Det är inte alls någon vilja att döda henne, hon var min bästa vän ju. Och kommer alltid ha sin särskilda plats. Om hon är helt likgiltig, så är det bra att spåren inte korsar mera. Det skavar inte lika mycket längre, och jag börjar kunde ta in det hela. Hon börjar bli sig själv igen i mitt huvud, men åren har gått och det är länge sedan, otroligt länga sedan, vi satt på samma tåg. Hon har alltid varit ok, men något ändrade sig någon gång och sedan sitter vi i var sitt land på var sin sida av det runda bord, klotet, hon följer sin övertro och jag min vantro. Vi kommer kanske aldrig att mötas, men skulle hon vara i nöd hoppas jag hon säger till. Då kommer jag, för jag kommer aldrig att överge henne i nöd, det ligger fast, om hon inte säger till i nöden stund villa jag bli hemskt ledsen, ingen låter någon gå under, det har inte varit meningen med det jag skriver, vad hon gör får vara hennes ensak.

Men besviken blev jag, det medger jag.

medans du gör det? Jag sitter och läser min kurslitteratur, jag känner igen min far, han vilade medan han läste, det samma gör jag. Om jag vill likna min far? Tydligen, det är där jag känner igen mig. Om han var något bra exempel? Nej, Det tycker jag inte. Jag dras ständigt emot de tunga teman, just nu har jag suttit och läst kapitlet om döden i boken " existensens psykologi" och jag tror inte min far är något bra exempel på livskonst eller konsten att leva bra, och jag tror inte jag är det häller. Jag springer fortfarande efter tåget som försvann för några decennier sedan, jag är dålig på att orientera mig om, att släppa taget, och att lämna och att gilla läget. Min far ville inte dö, jag har varit rädd han en gång i livet, och det var efter han dog, han såg arg ut, jättearg, han ville göra mera innan han dog. Efter att ha läst kapitlet om döden, så står det klart att jag inte alls tycker att döden är attraktiv, och jag får börja att leva om jag skal kunna dö med värdighet. Det blir viktig att inte göra om min fars misstag, han klarade inte att förmedla att han tyckte om mig; jag vill inte upprepa det i förhållande till mina döttrar, men jag tenderar att göra som far, att röra bort mig ifrån vad som är viktig och emot det oviktiga i livet.

Vid at fokusera på detaljer, blir dessa jättestora, som att sätta detaljen under ett mikroskop, sedan kan man hålla på med detaljen och nästa detalj och nästa. Det som följde med tåget var inte just det jag ville skulle åka ifrån mig. Men vad finns kvar, och vad kan jag göra med det jag har i dag?

Jag sitter och ser ut igeom fönstret på biblioteket här i en förstad i Stockholm, det ser ut som sommar, fast det är vinter, men vill jag fortsätta att skrämma släkten med den kommande klimatkrisen, nej det är för dumt, de är småbarnsmödrar och bestemödrar, och de behöver klara av vardagen; Om det går åt skogen som det ser ut till, väl då gör det det, men jag kan inte ge mig på mitt nätverk häller, det är rent ut av ointelligent. Om jag är ointelligent? Ja på vissa områden är jag det.

Det är medias ansvar att förmedla dessa frågor på ett bra sätt, inte mitt, medan media försummar sig, så ger jag mig på andra, inte med julens glada budskap men med julens fula. Om det är särskilt intelligent? Nej det är jättedumt, jag fölorar mitt nätverk, medan jorden säglar sin egen sjö.

Jag är inte duktig på at släppa, jag är inte duktig på att ta till vara det jag har och att fokusera om på de kommande möjligheter. Om jag blir något bättre människa av att konstatera det? Nej inte per automatik. Men om jag klarar att orientera mig mot denna insikt, kan det blir bättre. Att jag inte kommer att lämna, men fortsätta stå kvar på perrongen och se efter tåget som gick för 20 år sedan. Ja det vet jag inte, jag är bara en människa och ingen omprogammerare. Att inte fokusera på mera på mig själv och bara vara? Ja det tror jag och det är på övertid jag skriver här; och sedan får jag låta vara att förstöra mitt nätverk med att skrämma dem på en ansiktsbok. Jo absolut, jag har vald en annan utbildning, när den är färdig så får vi se.

Rådet att ta mig på allvar är viktig, jag kan inte leka spöke på en ansiktsbok.

Till det är livet för kort.

sina fömågor, har jag hållit på med sedan jag var 20, den första självhjälpsboken jag köpte var då jag gick på folkhögskolan i Danmark, hette selvtillid, jag har den fortfarande. I början är det en otroligt långsam process, men med åren blir den allt mera inrikitad mot vissa områden. Jag förlorade selvtilliten, men även språket orden och platsen min försvann. (Egentligen var kanske anne franks dagbok, hannah greens: I never promised you a rose garden och marie cardinales: genom orden, samt boken: jag är ok du är ok, de första. De lästa jag i tonåren, men utan att veta hur motiverande de skulle bli.)

Nu har jag kommit dit att jag vill fokusera på språk och plats, jag vill gärna träna upp förmågan att prata i större forum. Retoriken tog inte alls knäcken på lusten, den satte fart i den. Det handlar om att acceptera det som jag inte kan förändra och ändra där jag kan, jag kanske skulle ha börjat med att acceptera, jag har kört mycket på det att förändra.

Jag är inte bara rar, jag är väldig målmedveten, jag är väldig medveten, och jag är otrolig vet-girig. Jag är fortfarande ambitiös (heter det så?), allt för, där måste jag revurdera mål mot bristande förmåga. Jag skall inte högst upp längre, jag skall hitta min nivå, där även vila och roligt finns med.

Långsamt blir allting till. Ting tar tid, och: Allting har sin tid.