och

Det är snart tre år sedan kusinen raderade mig ut från sitt liv i en tdiningsintervju över 4 helsidor, hon hade tur ändå, social död heter det i kurslitteraturboken, när omgivningen lägger dig död. Det var just då jag vakade över min döende far, och livet hang ett tag i en tund tråd, jag var inte favorit-studenten på retoriken häller, jag kände mig inte gillat, och året innan försvann min moster. Jag hade ingen och bloggen belv till eller övergick till en överlevnadsblogg. Hon kunde då haft mera finkänslighet. Det är inte bra att utesluta någon häller. Jag tycker hon har försummat sin roll som journalist, de eller hon förstår inte allvaret i klimat och ekosystem-förstörande, det är möjlig att hon inte får se sina egna barn-barn växa upp. Det är allvar, och hon verkar inte fatta det häller. Att man varken tar kvärken på sin kusin eller sina eventuella barnbarn. Hennes uppdrag är att varna om fara, som de gjorde under krigen, då tog de med sig radion till England och skickade livsnödvendig information till motståndsrörelsen i Norge. Jag är så besviken fortfarande, och kanske kommer våra spår inte att korsa varandra mera, då måste man gå i samma riktning. Men om bloggandet upplevs som ett uteslutande av henne och hon inte orkar leva mera? Då ber jag verkligen om förlåtelse och ber henne ta kontakt. Det är inte alls någon vilja att döda henne, hon var min bästa vän ju. Och kommer alltid ha sin särskilda plats. Om hon är helt likgiltig, så är det bra att spåren inte korsar mera. Det skavar inte lika mycket längre, och jag börjar kunde ta in det hela. Hon börjar bli sig själv igen i mitt huvud, men åren har gått och det är länge sedan, otroligt länga sedan, vi satt på samma tåg. Hon har alltid varit ok, men något ändrade sig någon gång och sedan sitter vi i var sitt land på var sin sida av det runda bord, klotet, hon följer sin övertro och jag min vantro. Vi kommer kanske aldrig att mötas, men skulle hon vara i nöd hoppas jag hon säger till. Då kommer jag, för jag kommer aldrig att överge henne i nöd, det ligger fast, om hon inte säger till i nöden stund villa jag bli hemskt ledsen, ingen låter någon gå under, det har inte varit meningen med det jag skriver, vad hon gör får vara hennes ensak.

Men besviken blev jag, det medger jag.