och

Det som var min största förmåga som barn var en ledareförmåga, ett driv, en livfullhet, en stor initiativförmåga, en naturlig glädje och spnontatiet; det var dette som familjen gav sig på och tog bort. Det tog ungefär 15 år, och den togs i den grad att den aldrig mera kommer tillbaka. Den ersätts med skräck redsla ledsamhet och sorg. Och en finkänslighet för andra som tickar i gång strax jag är i en folksamiling. Tick tick tick tick tick; och den försöker att ta in all information i den omliggande situationen. Mor och bror är glada för att det ursprungliga är borta. Men jag undrar på om kusinen saknar denna. Det har varit svårt, även för andra kan jag förstå i dag, när en livfulll personen en dag övergår till att bli tyst och grå. Först i 2010 kunne jag sätta ord på och formulera det jag hade varit med om, och båda processer har varit grymma, den första och den senare, som blev en resa i vad som egentligen hände. Och en konstatering att jag inte är hel. Utan min ursprungliga förmåga kommer de andra förmågar jag har kvar att drenera mig på energi. I dag i relationer när jag reagerar med rädsla eller blir ledsen, är det ett signal om att inte stanna i relationen. Då är det signal om att något är fel och då är det inte kärlek men egenkärlek personen visar. Jag har inte fömåga att ge mig på andra, och dessa drag är främmande för min natur, jag förstår ganska enkelt inte vad de håller på med. Jag har väldig lite avundsjuka och har en ganska enkel natur ursprungligen. Men enkelt blir det inte mera. Att förlora en så stor del av sig själv, gör att jag måste kompensera med andra sidor och hitta ny balans som fungerar.

Det tar ett liv att bli en männsika. Om det är någon tröst.

Ja när man nu drar fram folk orfivilligt fast det är en anonym blogg, och hänger ut dem med titel och rang, så är det högst medvetet men beklagligt, det är den största andledningen till att bloggen, ja den heter så hemsidan: bloggen, och sedan jag hade ett behov för att ventilera men inte hänga ut dem, så väljer jag att göra så, att den får gå. Jag är ju uppvuxt kyrkligt, det vill säga att ordet förlåt använder en inte i otid, det tillhör bikt och om man nära har mördat någon. Det tycker jag inte jag har gjort, de lever inte på självmordsgränsen någon av dem, det jag hör om dem, så lever de gott precis som förut.

Bloggen har allt för många ord, det är som att höra min mor i 70 x 7 timmar, det är det sämsta med den. Jag tycker häller inte den har några författare-ligt med sig, den är inte hög konst, den är mycket bara lek med med ord på allvar och på skämt. Skämten min faller inte i god jord, de tillhör lågstadiet i sin utveckling och varför använder jag då den? För att det är min humor, ja visst är det, men det går inte att köra på med det andra inte gillar. Att lägga ut en tomte-mask med en norsk gammal visa på facebooken går inte hem, det hade varit min mor då som hade fattat skämtet och suttit där uppe i utbygden och skrattat själv, om hon hade facebook, väl och märke. Det är inte så man får vänner tydligen, och häller inte skrämma sina släktningar och gamla bekanta med miljö-skräck, så det är inget forum för folk som jag egentligen.

Jag kommer från en orginell familj, på norska heter det rar, och jag kommer verkligen från en rar familj, det är gränslöst hur speciella vi är. Jag brukar att trösta yngsta dottern med det. Det finns nästan ingen hopp om att bli ovanligt vanlig i min familj, alla är speciella och jätterara. Min far var rar, han och alla hans saksfrågor, som ingen andra intresserade sig för. Ja gubben fick ändrat på ordet pilgrimsleden på alla skylt i mittnorge, de använde tape för att klistra över -leden. Min mor är jätterar, en riktig orginell. Hon måste vara en av världens mest rara damer. Förutom att dra hela Norge in i sina ongoing kriser, så är hon överallt i grunden, när hon inte drar hela norge in i sina personliga kriser då. Min bror är den mest orginella, men den som tar sig mest på alllvar. Han är och blir helrar med och utan sina pizza grandiosa tröjor. Och jag då, jag trodde verkligen att jag hade sluppit ifrån släktens rar-gener, men dess mera jag blir till, dessto rarare blir jag. Jaja nog om det, författare blir jag inte, jag har inget att säga som ingen annan har sagt.

Min kusin är nog rar med, men då mera på svenska, hon har en långt större anpasningsförmåga, tror jag, än vi i min familj, nackdelen med att med vara för konform, är att inte viktiga och livsviktiga frågor har gått hem hos henne. Det måste nog en viss orignailitet för att förstå dem. Om man vill ha karriär så får man nog svälja många kameler, så att man blir blind för dem. Eller var det blind för elefanter? Men min kusin är och blir ok, det är ju jag som har haft problemen här, inte hon.

Då det är några flera som jag har ventilerat illska på, även de får ursäkta mig, det är igen jag som äger problemen. Eller som vi säger i vår familj, ursäkta att jag rapade, men då efter man har rapat.

Jag har ingen korrektur eller korrekturprogram när jag skriver, jag försöker å få språket svensk-klingande, men det brister i rättstavningen och det brister i språkkänsla, det föröker jag kompensera för vid att skapa nyord. Jag har seriöst datadyslexi på datan, orden stockar sig alltid, och jag måste använda halva tiden på att försöka rätta upp misstagen.

Jag är ju en trevlig person, men jag har fått mén efter uppväxten, jag är ovanligt hövlig och omtänksam, och att förstå att världen inte är så, har varit slitsamt. Att folk tar så lätt på relationer, att de tar så lätt på sin egen roll, ansvar och allt. Där blir jag bäraren, jag tar allt så allvarligt egentligen, det finns ett djup som ser förstår och känner med det runt sig, det är en plåga men säkert även en förmåga. Men den uppskattas av rätt få.

Jag kommer från en otrolig kulturell begåvat familj och bildat, det hänger nog ihop med orginaliteten, de är så högt kulturellt begåvade och utbildade att hela familjen har svårt att bli inkluderade, en så djup kulturell och intelktuell ballast är sällsynt, och jag fick den med, men fortfarande får jag inte placerat den i något sammmanhang. Den är för speciell och den hänger samman med en kapacité utom det vanliga, så att den inte går hem. Den tillhör mitt och familjens utanförskap, som hos folkslag man ge sig på.

Det går att kolla på facebook, 4-5 år med max två gillanden borde ta livet av mig för länge sedan, envishet tillhör familjens koncept, och att inte riktig veta när man får gå. Att vi i min familj nästan förgorda varndra, ja där var jag inte deltagande, hör ihop lite med annorlundaheten.

Om detta är reklam eller motsatsen, kan inte jag veta, det är ment som en förklaring, och en ursäkt, att jag är kreativ betyder inte att jag är bättre än någon annan, och hade jag inte känd likgilithetens dödliga andräkt i nacken, hade aldrig bloggen blivit till. Det är inte meningen att krossa någon och jag hoppas verkligen att det inte var meningen att krossa mig häller.

Just det ger inte livet någon mening, och just det kan inte vara meningen med livet.

 

 

 

 

 

Senaste kommentarer

11.10 | 19:20

Strax passerar vi punkten då jag har läst min blogg 1,5 miljoner gånger! Grattisar bästa Jag, och naveln är som bön-stängeln, och ni kan få boka en sightseeing!

06.07 | 21:03

Jeg synes det er godt skrevet. Og det er så sant,så sant. Jeg synes det samme som deg. Vågå og Svaregården er vakre minner også for meg,Klem fra mor

16.03 | 13:12

Anne, du har en sterk og vakker stemme. Jeg ble rørt og berørt. Dette er er veldig bra!

15.03 | 19:17

Ärlig en kommentar MÅSTE jag ha och därmed fick jag en kommentar till. Grattis Anne med kommentar 5, och till de 4 andra!!!!!