Det som var min största förmåga som barn var en ledareförmåga, ett driv, en livfullhet, en stor initiativförmåga, en naturlig glädje och spnontatiet; det var dette som familjen gav sig på och tog bort.
Det tog ungefär 15 år, och den togs i den grad att den aldrig mera kommer tillbaka. Den ersätts med skräck redsla ledsamhet och sorg. Och en finkänslighet för andra som tickar i gång strax jag är i en folksamiling.
Tick tick tick tick tick; och den försöker att ta in all information i den omliggande situationen. Mor och bror är glada för att det ursprungliga är borta. Men jag undrar på om kusinen saknar denna. Det har varit svårt,
även för andra kan jag förstå i dag, när en livfulll personen en dag övergår till att bli tyst och grå. Först i 2010 kunne jag sätta ord på och formulera det jag hade varit med om, och båda processer
har varit grymma, den första och den senare, som blev en resa i vad som egentligen hände. Och en konstatering att jag inte är hel. Utan min ursprungliga förmåga kommer de andra förmågar jag har kvar att drenera mig på
energi. I dag i relationer när jag reagerar med rädsla eller blir ledsen, är det ett signal om att inte stanna i relationen. Då är det signal om att något är fel och då är det inte kärlek men egenkärlek
personen visar. Jag har inte fömåga att ge mig på andra, och dessa drag är främmande för min natur, jag förstår ganska enkelt inte vad de håller på med. Jag har väldig lite avundsjuka och har en ganska
enkel natur ursprungligen. Men enkelt blir det inte mera. Att förlora en så stor del av sig själv, gör att jag måste kompensera med andra sidor och hitta ny balans som fungerar.
Det tar ett liv att bli en männsika. Om
det är någon tröst.