sina fömågor, har jag hållit på med sedan jag var 20, den första självhjälpsboken jag köpte var då jag gick på folkhögskolan i Danmark, hette selvtillid, jag har den fortfarande. I början
är det en otroligt långsam process, men med åren blir den allt mera inrikitad mot vissa områden. Jag förlorade selvtilliten, men även språket orden och platsen min försvann. (Egentligen var kanske anne franks dagbok,
hannah greens: I never promised you a rose garden och marie cardinales: genom orden, samt boken: jag är ok du är ok, de första. De lästa jag i tonåren, men utan att veta hur motiverande de skulle bli.)
Nu har jag kommit dit
att jag vill fokusera på språk och plats, jag vill gärna träna upp förmågan att prata i större forum. Retoriken tog inte alls knäcken på lusten, den satte fart i den. Det handlar om att acceptera det som jag
inte kan förändra och ändra där jag kan, jag kanske skulle ha börjat med att acceptera, jag har kört mycket på det att förändra.
Jag är inte bara rar, jag är väldig målmedveten, jag
är väldig medveten, och jag är otrolig vet-girig. Jag är fortfarande ambitiös (heter det så?), allt för, där måste jag revurdera mål mot bristande förmåga. Jag skall inte högst upp längre,
jag skall hitta min nivå, där även vila och roligt finns med.
Långsamt blir allting till. Ting tar tid, och: Allting har sin tid.