och

forum!

Jag har fattat, jag är kommit till ett stadium av flashback, det hela verkar som ett enda skämt, men det är inte riktigt det, jag är ju som en lärobok, och följer nog de olika stadier tillbaka på vägen tilllbaka, ja just tillbkaka. Först var reaktionena inte kobblade dirket, men nu är de kobblade direkt till situation. Från naturen sida säkert logisk, från mitt ståställe, blir jag både överraskad och tänker att detta är ett dåligt skämt, men logisk är det inte så ologiskt. Att vara närvarande i just prosessen handlar om att jag är lite mera förberedd än många, ändå är det många fallgrubor, och shackt och nya stup, det är faktisk ingen lek, det har varit och är fortfarande lite på liv och död. Vore jag en supermänniska kunne jag skrattat åt det, men faktorn oförutsagbarhet, ger inte utrymme för att ta någon säger på förehand.

Jag har snart läst ferdig kurslitteraturen om schemafokuserad terapi, den är väldig matnyttig, men jag börjar bli riktig mett på den och matt av den.

Jag håller parallellt på att försöka få med mig folk på facebooken, så inte vi utrotar djuren och naturen och klimatet, det naturliga. Där känner jag mig riktig ensam, då ingen riktig ser varandra och den nöd som ligger i den kunskapen med.

Jag har ofta blivit feltolkad, folk tror det ligger dolda motiv i det jag gör, var jag snäll: så var det för att ge mig själv förmåner, var jag framfusig: så jag skrythalsen, var jag klok: så var jag en besserwisser, förököker jag rädda naturen: så är jag något mera eller udda. Ja fast det kan ju vara en feltolkning från min sida, men folk vägrar tycka något om miljöfrågan, men att bli lämnat ensam i vår tids massturtotning, som för eller sedan når även oss, medan folk fortfarande shoppar loss, gör mig iskall tvärs igenom. För alla som är insatta i miljöfrågan, blir trots att de är många, ensamma; det är en kunskap lika förödande som de som visste om de värsta folkmorden, men inget kunde göra, och folk verkar vara helt avstängda.

Min förmåga att se världen som den är, verkar häller denna gången inte gynna mig.

Jag verkar velja fel sida, även när det kommer till denna frågan. Ja det är ju den rätta sidan, men ensam är alltid svag, och jag hade behövt att få stöd, jag är ju biolog. Och om folk visste att jag är kunnig på riktig, så kan de ju inte svika, varken mig, naturen, sig själva eller sina barn och barnbarn. Naturarvet kan inte partajas upp över några fuktiga decennier, det arvet får vi inte röra, och det borde vara en almänn sanning, som är lätt att förstå.

Att välja 10 par skor före elefanteranas samt alla de andra djurens överlevnad går inte riktig att greppa, den är ungefär så enkel, och tydligen för svår. Det har blivit en ensam resa och se på att de blir borta, och som vanlig i livet, är resan vår på envägsbiljett.

Envägsresan är och blir linjär, den är ingen cykel eller cyklus, det är kanske därför vi kämpar mot allt som är cyklar och vill ha raka linjer som tillväxten, vi vill leva för evigt, och våra liv en rak lina:

Och motarbeta allt som liknar kunkap om hur det egernligen är att leva.

Har varit på klimatmöte, och sedan började jag läsa bakåt i bloggen, ja tur, den skall bort härifrån snart, den blir till min egen.

Det är svårt att kunna identifiera sig med det jag skriver. Jag tänker aldrig tanken att jag har det svårt, det har nog varit mycket värre förut, det handlar alltid om å komma vidare.

Det är absurd att läsa det jag skriver, det hörs ju verkligen illa ut, fast jag tycker inte det är det, och jag kan egentllgen inte helt känna mig igen i det jag själv skriver.

Det slår mig att det är så vi alla uthärdar stunden i läger, i kris, och i öväder, fokuset ligger på fram och möjliga lösningar.

Egentligen tycker jag inte jag borde ha skrivit det jag har gjort, alla brukar skriva efter lägret, krisen och ovädret. Det är grundkläggande att inte vilja utlämna sig blottat, så varför valde jag det. Det var för at komma vidare, och sedan när jag kommit vidare så finns det ingen mening det som står här. Ja det vore om det finns andra som lever i ovädret, som flyktningar och i kriser. 

Då blir det något om att ge folk en chans, de flesta är duktiga på att överleva, om de får.

Jag har alltid kollat på barneteve med barnen, båda slutade vi 12 års ålder, som tur fick jag med mig mycken bra teve. Nu känner jag mig underärnärd, det är nu bara idoler och annan skit kvar på teven. Jag borde kanske jobba i någon sekt, när jag nu blir irriterad får jag lust att ställa mig upp och ta en prediken. Och låtsas vara gud, eller hans städförtredare. Jag är och blir urless på fakeboken, det är ju bara rätt-trogna på mina sidor, det går bara att skriva rättroget, om du avviker så bums, är du ute av klubben "alla vi som har rätt." Den dagen jag har nog, lämnar jag Fakeboken och datorn, alla smarta lösningar, och återvänder "hem."

Ok nu säger vi att jag är guds städförträdare på jorden, och sen styr jag rätt och fel här på min anonyma blogg. Alla undra på vafrför de inte mår toppen. Väl, det är konstig att inte bli lost i den världen vi har skapat oss.

Här i Sverige var jag bor, finns inget genuint kvar. Det är som en skrot, hela Sverige, som jag har sätt. Det finns ingen närhet till det ursprungliga enkla och livgivande. Jag sitter på överfyllda tåg, där alla pratar till sina telefoner. Folkslag med förnuft, hade dött i ett sadant samhälle. I stället för att bjuda de som sitter runt sig med i samtal, väljer de att prata till sin telefon. Här finns den fulaste arkitektur, samhörigheten har upphörd, alla är främmandegjordna, inte någon gillar varandra, ingen möts, inget vackert finns kvar, de lagar orter som folk blir sjuka i, antigen har de för mycket utrymme i sina hus eller för litet, de har byggd min ort i röd tegel, det är fint med solidaritet, men när alla har samma tegelfärg i en hel stadsdel, liknar det en hemsk labyrint, och inget som någon kan bo i. De har plantat in träd som inte hör hemma och som föblir gröna genom vintern, väl det mästa är inte träd, men kortväxta sadanna: Häck!

Var och en har sin humor, och alla vägrar att skratta åt någons annans, även miljörörelsen är full med självhögtidliga och självupptagna, som innväntar miljöpriset, om jag inte gör? Ni har glömt att just nu är jag guds städförträdare - ja det heter ju inte städförträdare här i Sverige, men även det är shitt det samma.

Detta blev inte någon prediken, jag  är lika trött som alla andra, jag blir bara ett eko, av gamla sanningar.

Det sorgliga är att när det naturliga blir borta, även det spontana, finns bara konstruktioner kvar. Det kvärkar den genuina kreativiet, allt blir anpassad, och man får akta sig.

Vad hjäper det om var och en yogar och skall sköta om sitt eget ego, när nöden slickar på dörren, och var och en får låsa sin dörr.

Detta är ingen analys, så dårlig är den, men om vi skapar sjuka samhällen, kan det då ge större utrymme för genuint sjuka folk att ta makten? Om jag som tycker om det äkta genuina och levande, blir fråntagen detta, vill ju det leda till underärnäring, och jag börjar äta sockerkaka till frukost?

Jag har känd mig lost länga här i detta landet, jag vill hem.

Jag skall inte klaga, jag känner folk som är mycket bra, jag har ett arbete att göra, att långsamt anknyta igen till dessa, och hitta tillbaka till det och den kreativitet som ligger latent, jag kan få samtal där jag kan få säga saker på mitt sätt, och sjunga mina sånger. Det är självkadebeteende att stanna för länga här i bortiveckistan. Jag inväntar chansen att sluta med det, och återvända till det vackra enkla och livgivande.

Och det finns bara i de ekta och naturliga miljön och människorna. Signa dem!