Ja att leva är att vara på sin post, och i vissa släkter eller familjer, ligger det dukat för de stora fejder, som i Islandska ättesagor, det handlar om heder, oföretter och fördömningar, angrepp och tystnad.
Här finns alla ingredienser och ingresser, och det är blodigt allvar. Familjekonflikter är inte att leka med, det kan döda när som hälst. Det gäller att vara strategisk, stå med sina nära, skapa allianser, och
veta när var och hur du slår till.
Jag har varit naiv, jag trodde att det gick att inte vara med om detta, inte ta sida och så får vi frid på jorden. Jag blev ju besviken på min kusin, hur går det med det i dag?
Ju, jag är som en alkis, på avrusniningsklinik, för att bli av med mitt beroende av henne. Men jag provade att inte ta ställning till familjekonflikter. Min bror var i krig med sin förra fru, min mor har varit i konflikt med alla,
min mans syster kapade kontakten med mig, och sedan var min man snäll då han stod med mig den gången, men så har blivit många konflikter i den familjen. Det som skulle ha varit en familj och släkt är bara en illusion,
det handlar ju om att inte sjunka till nivån då man lägger ner vapnen. Just där har jag ju inte någon kunksap, jag har används av min egen familj, och det är lätt att kapa mig, och jag har något att lära,
frid på jorden är visst för fegisar, och det gäller att hålla sig på mattan.
Jag har något att lära, det går inte att omgås folk som inte vill ha frid på jorden, jag måste lägga
ner min naivitet, och måste omgås de som inte högger kniven i mig när jag vänder mig. Det vill säga att mina illusioner får närma sig verkligheten. Familj och släkt är som vilka människor som helst,
det är inga givna band, det är allianser och egna sanningar inom varje allians, det vormar av fördommar, de gillar i mindre grad snäll än osnälla, de gillar dem som sätter sig i respekt, de gillar att kriga, det gör
dem rätt och några andra fel, de vill inte ha frid på jord: det är för de svaga, som inte fattar innebörden av heder, rätt konra fel, vi kontra den eller dom; det gäller att exkludera och inte inkludera: det är
hela konceptet, det gäller å hålla flaggan högt med sitt eller sina egnas symboler, det gäller att slå till innan den eller dom hinner före.
Jag står här och ser på slagmarken, efter innbördeskriget
inom familjen och släkten, det råkar ju inte så hårt den som har många allierade, men är inget för mig. Det finns en stor förakt för svaghet, så man visar att man inte är det, det finns ett stort
förakt för avvikare, det finnes ett stort förakt. Det finns klaner och normer, det finns svart och vitt.
Men bakom allt, finns det som hos mig såra känslor, det finns en rädsla för att bli sviken, det finns en längtan
mot klanens överhuvuden: mor och far.
När klanerans övehuvud, är trångsynta blir klanen det med. Det är en fölust när klanens bra medlammar går bort, svärmor är borta, far är borta, mostern
är borta. De hade alla lite andra normer. Kanske går de bästa först, och fram kommer klan-monstren, den som inte gillar de som inte gillar den som inte gillar dom som inte gillar dessa som inte gillar, och det styr hela familjedynamiken.
Trump, som president? Scenen var redan röjd för Trump, om alla de som inte gillar varandra utan anledning, hade slutat frid med varandra, så hade det varit svårare. Nu är det fritt fram för Trump, då alla som inte gillar
varandra, egentligen marginaliserar både sig själva och de dom inte gillar.
En måste vara väldig försiktiga med att inte gilla, att slänga folk ur grupper, annars röjs vägen för dem som inte gillar någon,
de som med förakt tar makt, och marken är redan röjd för dem, på slagmarken vandrar de över lik, efter familjefejder och andra onödiga fejder, och ganska enkelt utan motstånd får de makten, de värsta. Utan
större motstånd, då motståndarna redan har tillintetgjord varandra, och fullständigt i onödan.
Det gäller nog att se stort på det, och inte fastna i småligheter.