och

När är nog nog? Jag har märkt att folk faktisk reagerar på mina vägne. I dag var jag i banken för att ordna upp; nej då, vi har inte skuldsatt oss över förmåga, det gäller gåvor och sånt till barnen som behövs ordnas upp i. Som vanligt var jag i en sorts sedvanligt olösbart dilemma, ja inte om man får hjälp, men själv går det inte att lösa allting. Han såg på mig med lite övergivna ögon och sa att detta var ju något som jag hdae behövt hjälp med innan.

Då grannarna började komma med jordgubbar, där jag satt själv på midsommarafton och liknande aftnor, tror jag de upplevde att där sitter lilla gumman själv som vanligt.

Det finns en gräns för hur länge jag klarar att bo i mitt nya hem, vore det inte för att jag har så bra medboende, hade det inte funkat alls, dottern och katten häver standarden.

Jag har för första gång utvecklad klaustrofobi, dessa höga stora röda trånga tegelstenshusen liknar faktisk på en labyrint, och jag gillar inte labyrinter eller tunnelar. Tunnelbanan har en lek, hur många går det att trycka in i en vagn, och på ICA nära, har de många lekar, hur många kan man trycka in, och hur många olika kaffesorter klarer de att trycka in i hyllorna för kaffe, jag behöver typ bara kaffe, inte 103 olika typer, jag får kaffefobi och mjölfobi och mjölkfobi, jag behöver ju bara en mjölk. Inte 100 olika. Jag vassar i för mycket, för många folk, jag är ju från bygden och har inte alls förmågan att hantera 10000000000000 per dag. jag klarar inte längre alla som tigger, det är deras samhälle här uppe, dvs deras kultur och kulturhuset har just deras församling, de är på alla tåg och de ser mera välmående ut än jag. De är ju många, sedan de bor här, och jag känner mig inte som många precis.

Det är bara en tidsfråga innan jag inte klarar av just att bo här. Det är långt till mossan där far och jag och familjen var på tur, och jag kommer från en familj som undvek folk så långt det går, det är nog genetisk. Det positiva är ju att vara priviligerat, att inte vara fattig och jag vet att en dag kan jag komma undan från detta, det är värre med de som för leva så för alltid, med känslan av att här kommer de aldrig ifrån, och då kan jag ge ett exempel:

Förra dagen då jag skulle på T-banan var det en som plankade efter mig, och sen började han att prata: "Har du sett att tunnelbanan liknar helvetet, sa han, den har blodröda väggar och är nersunken och bänkarna liknar porten in till dit", sa han, nästan korrekt citerat.

Jag måtte medge att jag inte hade tänkt den tanken.

Men efter då jag var själv, förstod jag att det är ungerfär så jag känner.

Jag har verkligen haft turen då jag kom med på den nuvarande utbildninen, inget kan ta ifrån mig den känslan. Livet har varit ett pussel av 10 000 bitar som inte vill passa ihop, nu glider de in i mönster, och jag har dessutom haft mig igenom livet från rödlistad till att jag börjar ana konturen av en kompetens.

Och jag som trodde jag kände mig, får ständigt nya sätt att se det hela på som verkar kunna stärka självet. Jag håller på med shcemafokuserad terapi, boken alltså, och med de glasögonen faller barndommen min in i deras maller.

Att se det fråm olika scheman gör att jag släpper att driva på mitt pussel, brickorna ramlar ner i ett mönster, som är färdiga skript.

I processen hamnar jag tillbaka i scheman jag har passerat, men där det finns resterna kvar, men mest överraskande är att finna scheman jag inte har haft ord på. Familjen faller ned i sina fack och det blir en tydligare gräns mellan allt och alla.

Jag har en kollega från folkhögskolan, som tog sitt liv nu på senhösten, det skall snart vara begravning, och den sista kommentaren på Facebook, gav en känsla av att det inte var så bra, det var en kommentar som var så att den inte fick någon kommentar från andra, den var för själv. Det har som vanligt plågat mig och särskilt nu efter, då tanken på om det var något jag kunne ha förstått i tid, kommer. Nu är vi ett gäng därifrån som skall ge blommor, och möjligen närvara.

På något sätt var jag inte schockad då jag fick höra det, däremot vecks frågan vad jag kunde gjort så dette inte fick ske. Den får ligga i luften.

Det kunde ha varit mig, men att jag har i mig många resurser och minnen av ett särs välfungerande barn, har gjort att det gick att fortsätta, men när jag läser schemat mislyckande väcks gamla sår vid liv, allt jag ville blev förstörd, alla initiativ blev tagen före de blev till något mera. Jag var flugan som varje gång det väckste ut nya ben eller vingar plockades bort omedelbart. Jag har inte känd mig som någon kompetens alls. Jag vet ju nu att jag har många intressen, och min vila är att läsa, min hobby är att läsa och förstå, och jag gillar kreativitet, men allt har andvänds mot mig, och jag har inte fått någon kommentar alls som liknar på något psoitivt, bortsätt från att jag är snäll schysst, osv osv. Allt har blivit egna intorverta hobbies, jag har inte haft koll på vad det är utanför mig själv.

Jag fick schock över kommentaren miljöhjälte, den har jag precis som min man gör när han fångar insekter och lägger dem på sprit i väntan på att artsbestämma dem, lagts på sprit för att en dag kunne förstå vad personen menade, den kom som ett blixtnedslag, totalt från inget och jag har ännu inte förstått något särskilt mera. Ja jag får gå ut ifrån attt folk är schysstare nu än då jag var barn och att kommentaren är menad söm den står. Det att få integrerat mina sysslor med världen kan ju säkert bli berikande för mig i vissa miljön, det kan ju bli till något som kallas utbyte av det. Att mina sysslor är mera än sysslor, att det kanske kan bli någonting mera än dag, men konturerarna av det är suddiga och luddiga och glider inte in i något mänster.

Jag tycker ju att jag håller på med miljöfrågan, och är engagerat, det blir som en syssel, men jag tänker mera på de platta kommentarena jag skulle ha låtit vara, som den dumma i dag. Härre gud så dumt tänker jag då, men sen får jag leva med det: tänk att jag skriv att jag betalar i morgon som huvudrubrik, nej gud häller, den var ju riktig dum. Och enligt scheman passar den fint in, då allt det andra jag har gjort passerar som jag inte har gjort det, och kvar står en korkad kommentar. Det är bara att även den, fast den var halvdum, är en del av jag, och priset vid att vara jag och mig är att allting kommer inte att vara totalt intellktuelt, jag är mera än det, jag har sidor som inte alls är särskilt intellektuella, när orden får ramla fritt är det en salig blanding av dumt och klokt. Och jag orkar inte längre särskilla dumt och klokt, då båda sidor är jag, och en dag hoppas jag det blir bra så. Men fortfarande är det som om det jag gör inte intereagerar med det andra håller på med, det är rätt konstigt det hela, och där får jag ta det lugnt.

Det är nog vikgtig med feedback och att i vissa forum, måste jag vara bara kompetent, medan i andra kan jag låta mina plumpa kommentarer falla? Jag är ännu i livets skola, och där får jag fortsätta. Som tur har jag ett starkt realitetssinne, och jag har en stark förankring i verkligheten, det är bara det att det är ju roligare tillsammans och dela mitt med andras verkligheter. Jag hoppas jag kan lämna den introverat världen mere och att vara i miljön där min värld passar in. Så blir det till en integration.

Det är ju även ett in-ord från vår samtid.

kommer inte de rika, och där for stora delar av de som bor i västliga länder.

Utan att ni blir som barn igen, och där for de flesta vuxna.

Och inte de skriftlärde och fariseerna, de rätt-trogna, och där for väldig många rättrogna män från bibelskolan.

Den som dömmer andra skall falla under samma dom:

Där for jag.

Välkomna i klubben, för oss som inte passerade nålögat.

Enligt hur jag ser det är det inte vad du kallar dig, men vad du gör, som definierar dig.

I dag vill vi inte ta i lortiga folk, eller se mannen i diket, vi passerar och går förbi.

I dag har vi bytt det andliga rummet, naturen, med butik, vi säljer ut den till spått-pris.

Och runt om kring går de som kallar sig för kristeliga, och låter det ske.

När godt bytes bort för pengar, har vi fölorat, eller hur? Det står i de visas böcker,

men det var det ingen som visste? Och just detta valde de att missa?

Det går att tolk all ting på sitt sätt och tilll sin fördel, därför sitter det många i dag som tror de har innträdesbiljett till något högre forum, men enligt hur jag tolkar det är det inte så enkelt att självmant komma dit en vill.

Jag satt och läste på ABF- huset i Sveagatan eller Sveavägen, då kom det innn en muslim, och frågade om han fick be på rommet. Jag satt där själv, och jag sa ja självklart, och frågade om jag skulle gå ut, men det behövde jag inte. Så fick jag vara med. medan en man hade ett 5 minuters bönemöte med mattan riktiad mot öst. mot Mekka.

Konklusionen? Väl, det går inte att veta vad eller vem som har den rätta tro, eller?

Någon annan konklusion? Nej egentligen inte.