När är nog nog? Jag har märkt att folk faktisk reagerar på mina vägne. I dag var jag i banken för att ordna upp; nej då, vi har inte skuldsatt oss över förmåga, det gäller gåvor och sånt
till barnen som behövs ordnas upp i. Som vanligt var jag i en sorts sedvanligt olösbart dilemma, ja inte om man får hjälp, men själv går det inte att lösa allting. Han såg på mig med lite övergivna ögon
och sa att detta var ju något som jag hdae behövt hjälp med innan.
Då grannarna började komma med jordgubbar, där jag satt själv på midsommarafton och liknande aftnor, tror jag de upplevde att där sitter
lilla gumman själv som vanligt.
Det finns en gräns för hur länge jag klarar att bo i mitt nya hem, vore det inte för att jag har så bra medboende, hade det inte funkat alls, dottern och katten häver standarden.
Jag har för första gång utvecklad klaustrofobi, dessa höga stora röda trånga tegelstenshusen liknar faktisk på en labyrint, och jag gillar inte labyrinter eller tunnelar. Tunnelbanan har en lek, hur många går
det att trycka in i en vagn, och på ICA nära, har de många lekar, hur många kan man trycka in, och hur många olika kaffesorter klarer de att trycka in i hyllorna för kaffe, jag behöver typ bara kaffe, inte 103 olika typer,
jag får kaffefobi och mjölfobi och mjölkfobi, jag behöver ju bara en mjölk. Inte 100 olika. Jag vassar i för mycket, för många folk, jag är ju från bygden och har inte alls förmågan att hantera
10000000000000 per dag. jag klarar inte längre alla som tigger, det är deras samhälle här uppe, dvs deras kultur och kulturhuset har just deras församling, de är på alla tåg och de ser mera välmående ut
än jag. De är ju många, sedan de bor här, och jag känner mig inte som många precis.
Det är bara en tidsfråga innan jag inte klarar av just att bo här. Det är långt till mossan där far och
jag och familjen var på tur, och jag kommer från en familj som undvek folk så långt det går, det är nog genetisk. Det positiva är ju att vara priviligerat, att inte vara fattig och jag vet att en dag kan jag komma undan
från detta, det är värre med de som för leva så för alltid, med känslan av att här kommer de aldrig ifrån, och då kan jag ge ett exempel:
Förra dagen då jag skulle på T-banan var
det en som plankade efter mig, och sen började han att prata: "Har du sett att tunnelbanan liknar helvetet, sa han, den har blodröda väggar och är nersunken och bänkarna liknar porten in till dit", sa han, nästan korrekt citerat.
Jag måtte medge att jag inte hade tänkt den tanken.
Men efter då jag var själv, förstod jag att det är ungerfär så jag känner.