och

Entligen färdig med kursboken. Nu skulle en jo tro att jag blivit riktig klok, och ja visst. Jätteklok, nu starar jag min praktik här: 1500 per timma och råden haglar från mig, hela timmen, som en automat. Till slut sitter ni med fingreran i örönen, och då är ni helbredade, garanterat. Just nu ser ni vilken duktig terapuet jag redan är.

Annars kan jag sitta med en kort-stock och dra ut tillfälliga kort, spader dam betyder, ja något kan jag ju hitta på för stunden, jag har en bra fantasi. Eller jag kan skratta gränslöst åt dina sorger, jag garanterar du skrattar till slut, och är då fullständig frisk, i all evighet.

Ja nu är jag i gång igen, från allvar till tull-prat. Ja just tull, på norskan, bruk google translate. Den kostar skjortan med, de vet redan där att du skall i terapi hos mig, först har du ju läst min sida och sedan går du på goolge translate, då vet de hela ditt liv, och de kan helbreda dig. De har ju full koll ju. De borde faktisk kunna bli oraklen i delfi.

Eller så kan jag vara triss-terapeuten, 1 av de en miljoner som betalar för råd, ger jag råd. Eller så ger jag konsekvent fel råd, detta börjar likna affär, folk blir ännu rådlösare: Yes rikdommen glittrar framför mina ögon. Jag ger samma råd till alla, effektivt och ingen utmattning. Jag sitter med en kokbok och svarar med ord ifrån den, eller telefonkatalog från 2010, förr i tiden då de hade sådannadärra, eller jag sitter med google trasnalte osh säger orden på portugisiska, roligt.

Jag säger ingen ting, folk tror jag är ett geni och valfartar. Jag härmar deras sista mening, just med ont skall ont fördriva.

Om du tror på mine metoder, så bara hör av dig. Jag brukar ta det onda vid roten, typ som glyfosat. Min metod får det vackra namnet, glyfosat-helbredelse (bivärknad är rotlöshet, men det blir jättebra!)  Jag undrar väldig på om det heter glyfosat eller glysofat, google translate?

Where are you?

Att läsa om de sista livsteman har inte varit så roliga. Jag är fruktansvärd prestations-inriktad. Jag har aldrig insett att jag har ett handicap, jag har försökt springa med min fotboja, från skuggan som följer mig, och jag har aldrig kopplat fotbojan till min barndom. Jag har alltid tyckt det är jag som kommer till kort, alltid och oavsett.

Jag har inte förstått att barndommen givit mig nackdelar, jag har därför tyckt att jag måste klara allting bättre, jag har alltid jämfört mig med medstudenter, med andra föräldrar, med min släkt, där alla har positioner.

Och nederlaget med mitt halvavslutade examensarbete som student i Norge, har jag aldrig förlåtit mig för. Det ligger latnet att jag måste avluta just det. Alla år har jag bara väntat på att göra färdig den och fortsätta.

Det ger säkert ingen commmon scense för andra, jag har nog säkert utbildning nog så det duger. Men jag fattar inte det, och jag befinner mig i innre prestationer eller stress. Det låter säkert helt orimlig, en högst ordinär person som skall uppåt och uppåt, till vadå? Vattenytan?

Jag var ett barn med stora drömmar, de var långt från den kväva vardagen, den var bortanför den mörka kroken. Jag hade många resurser, och höga ideal. Jag har fortsatt ditåt även i verkligheten. Jag har inte förstått, och har svårt än idag att förstå att med min bakgrund, så går det inte att springa fortast.

Jag säger att jag har realitetssinne? Nej jag har inte det på alla områden. Ännu tror jag att jag måste springa, måste hinna, måste vinna?

Att växa upp i en familj med stora ideal, och där jag får en fotboja med vidare? Jag har nog aldrig förstått att det givit mig svårigheter, jag har hela tiden tänkt att jag måste av med skuggan så jag kommer dit. Vart? Dit! Och var är dit? Jag har ingen aning. Ut i från mörka kroken, upp och bort. Upp och bort till vadå. Jag vet inte, men fortfarande nu när jag har hittat en bra utbildning, så ligger orealisitksa mål om min Master i biologi, och sen vidare. Och jag får aldrig lugn eller ro.

Jag vet inte varför och jag vet inte vart jag har tänkt mig, livet tar ju slut en dag.

Jag kan ju inte fortsätta springa, att springa i graven kan då inte vara något mål.

Det hjälper inte, jag kommer till att försöka springa till jag en dag själv förstår att det ger ingen common scense, för jag har inte alls förstått det ännu, jag tycker jag måste hinna innan det är för sent. Vad är för sent?

Ja, men just det är det jag själv inte fattar.