Att läsa om de sista livsteman har inte varit så roliga. Jag är fruktansvärd prestations-inriktad. Jag har aldrig insett att jag har ett handicap, jag har försökt springa med min fotboja, från skuggan som följer
mig, och jag har aldrig kopplat fotbojan till min barndom. Jag har alltid tyckt det är jag som kommer till kort, alltid och oavsett.
Jag har inte förstått att barndommen givit mig nackdelar, jag har därför tyckt att jag måste
klara allting bättre, jag har alltid jämfört mig med medstudenter, med andra föräldrar, med min släkt, där alla har positioner.
Och nederlaget med mitt halvavslutade examensarbete som student i Norge, har jag aldrig
förlåtit mig för. Det ligger latnet att jag måste avluta just det. Alla år har jag bara väntat på att göra färdig den och fortsätta.
Det ger säkert ingen commmon scense för andra, jag har
nog säkert utbildning nog så det duger. Men jag fattar inte det, och jag befinner mig i innre prestationer eller stress. Det låter säkert helt orimlig, en högst ordinär person som skall uppåt och uppåt, till vadå?
Vattenytan?
Jag var ett barn med stora drömmar, de var långt från den kväva vardagen, den var bortanför den mörka kroken. Jag hade många resurser, och höga ideal. Jag har fortsatt ditåt även i verkligheten.
Jag har inte förstått, och har svårt än idag att förstå att med min bakgrund, så går det inte att springa fortast.
Jag säger att jag har realitetssinne? Nej jag har inte det på alla områden.
Ännu tror jag att jag måste springa, måste hinna, måste vinna?
Att växa upp i en familj med stora ideal, och där jag får en fotboja med vidare? Jag har nog aldrig förstått att det givit mig svårigheter,
jag har hela tiden tänkt att jag måste av med skuggan så jag kommer dit. Vart? Dit! Och var är dit? Jag har ingen aning. Ut i från mörka kroken, upp och bort. Upp och bort till vadå. Jag vet inte, men fortfarande nu när
jag har hittat en bra utbildning, så ligger orealisitksa mål om min Master i biologi, och sen vidare. Och jag får aldrig lugn eller ro.
Jag vet inte varför och jag vet inte vart jag har tänkt mig, livet tar ju slut en dag.
Jag kan ju inte fortsätta springa, att springa i graven kan då inte vara något mål.
Det hjälper inte, jag kommer till att försöka springa till jag en dag själv förstår att det ger ingen common
scense, för jag har inte alls förstått det ännu, jag tycker jag måste hinna innan det är för sent. Vad är för sent?
Ja, men just det är det jag själv inte fattar.