forum!
Jag har fattat, jag är kommit till ett stadium av flashback, det hela verkar som ett enda skämt, men det är inte riktigt det, jag är ju som en lärobok, och följer nog de olika stadier tillbaka på vägen
tilllbaka, ja just tillbkaka. Först var reaktionena inte kobblade dirket, men nu är de kobblade direkt till situation. Från naturen sida säkert logisk, från mitt ståställe, blir jag både överraskad och tänker
att detta är ett dåligt skämt, men logisk är det inte så ologiskt. Att vara närvarande i just prosessen handlar om att jag är lite mera förberedd än många, ändå är det många fallgrubor,
och shackt och nya stup, det är faktisk ingen lek, det har varit och är fortfarande lite på liv och död. Vore jag en supermänniska kunne jag skrattat åt det, men faktorn oförutsagbarhet, ger inte utrymme för att ta
någon säger på förehand.
Jag har snart läst ferdig kurslitteraturen om schemafokuserad terapi, den är väldig matnyttig, men jag börjar bli riktig mett på den och matt av den.
Jag håller parallellt
på att försöka få med mig folk på facebooken, så inte vi utrotar djuren och naturen och klimatet, det naturliga. Där känner jag mig riktig ensam, då ingen riktig ser varandra och den nöd som ligger i den
kunskapen med.
Jag har ofta blivit feltolkad, folk tror det ligger dolda motiv i det jag gör, var jag snäll: så var det för att ge mig själv förmåner, var jag framfusig: så jag skrythalsen, var jag klok: så
var jag en besserwisser, förököker jag rädda naturen: så är jag något mera eller udda. Ja fast det kan ju vara en feltolkning från min sida, men folk vägrar tycka något om miljöfrågan, men att
bli lämnat ensam i vår tids massturtotning, som för eller sedan når även oss, medan folk fortfarande shoppar loss, gör mig iskall tvärs igenom. För alla som är insatta i miljöfrågan, blir trots att
de är många, ensamma; det är en kunskap lika förödande som de som visste om de värsta folkmorden, men inget kunde göra, och folk verkar vara helt avstängda.
Min förmåga att se världen som den
är, verkar häller denna gången inte gynna mig.
Jag verkar velja fel sida, även när det kommer till denna frågan. Ja det är ju den rätta sidan, men ensam är alltid svag, och jag hade behövt att få
stöd, jag är ju biolog. Och om folk visste att jag är kunnig på riktig, så kan de ju inte svika, varken mig, naturen, sig själva eller sina barn och barnbarn. Naturarvet kan inte partajas upp över några fuktiga decennier,
det arvet får vi inte röra, och det borde vara en almänn sanning, som är lätt att förstå.
Att välja 10 par skor före elefanteranas samt alla de andra djurens överlevnad går inte riktig att greppa,
den är ungefär så enkel, och tydligen för svår. Det har blivit en ensam resa och se på att de blir borta, och som vanlig i livet, är resan vår på envägsbiljett.
Envägsresan är och blir
linjär, den är ingen cykel eller cyklus, det är kanske därför vi kämpar mot allt som är cyklar och vill ha raka linjer som tillväxten, vi vill leva för evigt, och våra liv en rak lina:
Och motarbeta
allt som liknar kunkap om hur det egernligen är att leva.