och

Jag är alldeles inne i boken scematerapi, entligen en bok utan fördommar, som det går att läsa utan dolda skuldfällor.

Ja det enaste jag har skorat högt på så långt är känslomässig försumming, och ja visst det stämmer ju.

Jag har ju varit med om all ting egentligen, förutom att någon har sexuellt utnyttjat mig, konstig nog är det dät jag reagerar, som om det är det allvarligaste övergrepp, och möjligen är det, men det kan ju vara att man inte reagerar lika starkt på det man själv har varit med om.

Känslomessig försummning, att jag skorar högast där, är för att just där har dete varit svårt att hitta någon coping strategier, just där. Det är ju dessa som har tickat in just efter då jag fick aktiv pts, det var först skräcken och sedan har de rullat in som om vore även det en rikitg science fiction skräckfilm, just nu håller jag på med det känslomessiga temat: Dårligt samvete, det är utan enda och utan proportioner, jag reagerar just så på allt, även bagateller jag säger och gör, skulle jag lyssnat bara på känslorna, så hade mitt samvete givit utslag som om jag hade mördat 101 stk varje dag, det är alldeles hejvillt hur det håller på, och jag måste medge, att det är lite svårt att skilja på faktan och fiktion just där. Ja inte bara med den känslan precis, men tror ni inte att de andra spelar upp sig på arenan med, de kommer från ingenstans och om jag inte uppmärksammar dess överdrivna styrka, så vore det ännu värre. Det är ju väldig löjligt, där står trump och ljuger utan samvete och sedan ljuger inte jag, men samvetet talar som jag vore den värsta syndaren på jord, och jag stal några äpplen då jag var 4, måste jag medge, och fortfarande kommer jag i håg min dödssynd, den kom då jag såg damen som ägde äpplorna, hon var riktig gammal och hade svåra ben. Från och med då stal jag inte äpplen mera, då jag kankse förstod att detta leder en ut från edens hage.

Nej då det var inte det jag förstod:

Men jag förstod att man aldrig ger sig på någon svagare än sig själv.

Det återkommer i min historia, och även jag vet, att jag var ett osedvanligt friskt och starkt barn. Schocken då mor insjuknade, och den vidare historian är inget trevligt, det liknar tortyr, all oföutsägbarhet, de olika straffmetoder, helt inkonsekvent och aldrig föutsägbara, en invadering från mor och bror, och det motsatta av min far, som bara försvann.

Men något av det ursprungliga kapslades in och de kom aldrig åt den, dessutom hade jag fars flera tusen böcker, det började med alla folksagorna, där alltid det goda vann, och att jag kunde försvinna in i litteratur och musik och ritning, att min innre värld fanns, men där jag inte kunde berätta något om den, den var till forlöjligelse om det utallades. Jag förstod ju att mor var sjuk, jag förstod att bror var elak, men far kunde jag inte förstå, han blev som Eko i sagan om narcisicuss och Eko, han upprepade mors sista mening automatisk. Jag kallade honom faktisk "ekkoet", på riktig. Jag var alltid medveten och försökte alltid stå upp för mig, men det resulterarde bara i värstingbeteende från familjen, och fast jag höll länge så föll jag väldig djupt. Då jag föll försvann mitt naturliga försvar, jag blev livrädd, stum och stumhet blev som ett försvar, dock blev det väldig hämmande i längden och skapade få relationer.

Ja det är utrotnings-schemat, men även min kompetens att överleva, den inkapslade kärnan har liksom bara väntat på gynnsammare villkor. Dock blev ju det lite svårare än jag hade tänkt att bli till igen, och jag har nog fortfarande regeler som inte gynnar mig, regler som jag lärde som barn, och som inte var menade att ge mig fördelar.

Dock har jag klarat att bevara min naturliga godhet, välmenandehet, trofasthet och en portion godtrogenhet. Illusionen Sigrdi har nog varit helt central för att överleva, och det var som att sära på själen då jag måtte ge tapt för denna illusionen, som höll helt till jag hade hittad andra strategier för överlevnad.

Dock har jag varit igenom en usedvanlig livsresa, och jag har självinsikt men även insikten om att det finns många såra punkt, och att den jag var usprunglig finns inte riktig mera, kärnan finns, men den fick växa upp i långt skruttigare miljö, än den ursprungligen var menad för.

Det finns ju ett ledmotiv av sorg, jag förlorade för mycket, och får det nog aldrig tillbaka. Det som tillkommer är alltså allt av nyare datum, men det kan ju bli av bättre kvalité, ja lite som ekologisk och närodlat mat.

Jag är bland dem som reagerar mindre på trumps valseger, jag har sätt dem segra förut, och jag vet att det ligger alltid latente trumpar runt förbi.

Och jag återkommer till att livet är oförutsägbart, det är inte en meteorit på väg mot jorden, men bara nästan; trump tillhör den typen som jag mötte som barn och genom uppväxten.

Jag vet att de brukar vinna, tyvärr.