Det återkommer i min historia, och även jag vet, att jag var ett osedvanligt friskt och starkt barn. Schocken då mor insjuknade, och den vidare historian är inget trevligt, det liknar tortyr, all oföutsägbarhet, de olika
straffmetoder, helt inkonsekvent och aldrig föutsägbara, en invadering från mor och bror, och det motsatta av min far, som bara försvann.
Men något av det ursprungliga kapslades in och de kom aldrig åt den, dessutom
hade jag fars flera tusen böcker, det började med alla folksagorna, där alltid det goda vann, och att jag kunde försvinna in i litteratur och musik och ritning, att min innre värld fanns, men där jag inte kunde berätta något
om den, den var till forlöjligelse om det utallades. Jag förstod ju att mor var sjuk, jag förstod att bror var elak, men far kunde jag inte förstå, han blev som Eko i sagan om narcisicuss och Eko, han upprepade mors sista mening automatisk.
Jag kallade honom faktisk "ekkoet", på riktig. Jag var alltid medveten och försökte alltid stå upp för mig, men det resulterarde bara i värstingbeteende från familjen, och fast jag höll länge så föll
jag väldig djupt. Då jag föll försvann mitt naturliga försvar, jag blev livrädd, stum och stumhet blev som ett försvar, dock blev det väldig hämmande i längden och skapade få relationer.
Ja det
är utrotnings-schemat, men även min kompetens att överleva, den inkapslade kärnan har liksom bara väntat på gynnsammare villkor. Dock blev ju det lite svårare än jag hade tänkt att bli till igen, och jag har nog
fortfarande regeler som inte gynnar mig, regler som jag lärde som barn, och som inte var menade att ge mig fördelar.
Dock har jag klarat att bevara min naturliga godhet, välmenandehet, trofasthet och en portion godtrogenhet. Illusionen
Sigrdi har nog varit helt central för att överleva, och det var som att sära på själen då jag måtte ge tapt för denna illusionen, som höll helt till jag hade hittad andra strategier för överlevnad.
Dock har jag varit igenom en usedvanlig livsresa, och jag har självinsikt men även insikten om att det finns många såra punkt, och att den jag var usprunglig finns inte riktig mera, kärnan finns, men den fick växa upp i långt
skruttigare miljö, än den ursprungligen var menad för.
Det finns ju ett ledmotiv av sorg, jag förlorade för mycket, och får det nog aldrig tillbaka. Det som tillkommer är alltså allt av nyare datum, men det
kan ju bli av bättre kvalité, ja lite som ekologisk och närodlat mat.
Jag är bland dem som reagerar mindre på trumps valseger, jag har sätt dem segra förut, och jag vet att det ligger alltid latente trumpar runt
förbi.
Och jag återkommer till att livet är oförutsägbart, det är inte en meteorit på väg mot jorden, men bara nästan; trump tillhör den typen som jag mötte som barn och genom uppväxten.
Jag vet att de brukar vinna, tyvärr.