och

Min man har ett livstema av berättigande. Något radarpar har vi inte varit. Retrospektivt stämmer det ju att en välger det som en är van vid. Min man har även sagt att jag liknar på hans mor.

Jag tänker på vad som hade händ om jag inte tagti hand om mor, min mor är på gränslandet mellan lättere och tyngre psykiatri. Ja min far ville ha vald sin heder, och mor ville ha hamnat varig på ett galnehus, och oavsett hur frisk du är innan, så blir du galen där, det är inte något ställe för folk med nerver precis.

Så på ett sätt var jag central för att familjen inte skulle dyka, och jag överlevde ju.

Det som jag tycker denna historia är lite sorgligt för är mina barn, jag har alltid försökt att skydda dem, men jag blev lämnat själv med dem, och med moment 22 och mission impossible i handbagaget, har de påverkats av det. Ja ingen av dem är i psykiatrin eller på galenhus, men sår i själen sin har de nu, sedan de är två fina tjejer. Retrospektivt är jag så glad för våra tjejer, men min dåliga samvete sorgen och tröttheten har tagit bort närheten till dem. Som vanligt tar jag på mig ansvaret, men jag borde glädjas över dem i stället. Och där gör jag nutidens stora misstag. Jag borde få återhämnting och sedan kunna glädjas över att ha fått dessa tjejer som nu är kvinnor. Och släppa de andra sänkande käsnlorna, de om att jag inte klarade kraven, sorgreaktionerna och utmattningen, den sega och hårda ihållande tröttheten. En känsla av att reellt ha kommit till kort i alla sammanhang i livet. Det är mitt livs grundtema, och jag borde långsamt få hjälp med att vända det mot alt det jag har i dag.

Rent reellt har jag riktig mycket att glädjas över, men jag kan ju inte tillåte mig att känna så, då jag per definiton är och var dömd att mislyckas!

Se där och i det ligger min tragedi!

Nu ja  lite klokare belv jag, och lite dummare. Det jag sitter igen med från barndommen är att oavsett hur jag gör blir det fel, och att jag aldrig i mitt liv kan prestera tillräckligt bra.

Jag fick ju en evig uppgift som barn att få mor frisk, hon blev aldrig bättre, jag slet på där, och jag presterade långt över förmågan till ett barn.

I dag har jag samma käsnlan, oavsett vad jag gör, kommer jag till kort, oavsett vad hur när osv är det helt omöjligt, det blir aldrig bra, kraven ligger så långt där upppe, att jag blir utmattad bara vid tanken. Oavsett vad jag gör kommer det aldrig bli bra nog, aldrig duga, alltid förkastas, kraven ligger så långt över vad jag kan prestera, samma känslan har jag i dag, kraven är stenhårda, och jag har ingen chans.

Jag lever faktisk i ett riktig moment 22, för oavsett hur jag gör, hurdan och hurså, kommer det aldrig att duga, någonsin. Oavsett om jag får A+ eller inte duger det alldeles inte för kraven är för kluriga, de är alldeles inte grepp-bara, de är allstedsnärvarande och alltidnärvarande, de gäller alla typer av krav, oavsett vad jag gör hurdan jag gör eller hurså, kommer det inte att duga.

Jag har innan jag får uppgiften dömt till att göra den och dömd att mislyckas, jag kan bli hur klok som helst, men aldrig tillräckligt, jag kan aldrig klara kraven för de är övermäktiga, de är för kluriga, de är oändliga, och jag kommer inte undan den fast jag aldrig klarar den bra nog.

Detta låter hejvillt, men jag vet faktisk inte vad som är rimligt att förvänta av mig, vad som är tillräckligt, när jag kan få vila, jag har egentlignen inte koll på vem som har gjort kraven så stora att jag är och blir för kort. Jag ser ju att det ser tokigt ut, men har ingen koll på vad det är som är tokigt med det.

Det är alltid så att jag måste skynda mig, att jag måste hinna, jag måste alltid vara berädd, jag måste alltid ha koll. På vad då? Ja?

Men även idag, är jag övertygat om att oavsett vad jag gör så duger det inte, jag duger inte när kraven är långt ifrån vad jag kan åstadkomma oavsett.

Det är som en förhandsdom: Diskvalifisierad, men alltid efter jag har gjort det.

Det låter ju lite kosntig, men det låter samtidig, helt normalt.

jag måste dra på smilbanden, jag läser kuslitterartur om schematerapi, och just utrotningshotat står inte med. Det är möjlig att det omfattar alla scheman.

Jag har en stark integritet, och i alla åren då jag hade blivit tyst och introvert, var det mitt skydd. men då jag blev mig själv igen hade jag i grunden inte något riktig skydd. I perioder går det bra, men när jag kommer i fel spår, på psts-spåret går det inte särskilt bra.

Jag har inte valt en man som utrotar folk, så är det klart, men efter att jag utvecklade pst-stress, har jag reagert känlomässigt i perioder överdrivet starkt. Min man är dominant, men inte någon som utrotar andra egentligen. Jag klarar inte av dominanta folk längre, jag reagerar i perioder med reell alllergi, jag reagerar i dessa perioder på empati med stress, och om folk inte är snälla kan jag reagera med illska som är överdriven. Jag klarar inte att bo på förorten Avigsidan, här finns allt det jag inte klarar av, mängder med folk och folk som har farit riktig illa, jag reagerar även med en stark emapti, och hjärnan klarar inte på det.

Den riktiga känslan är sorg, men det går inte att reagera på allting med det häller.

Jag förstsår att det jag håller på med är inte så dumt, innan jag förstår varför jag har börjat, informerar jag nu familjen om att jag måste resa bort, flytta för mig själv. Jag har inte kompetens till att hantera mera än mig själv nu egentligen.

Dottern som bor hos mig har ju sin pappa, han är ju dominant och hon kommer nog utvekla undvikanda schema, men det är bättre med ett schema än med flera scheman.

Jag måste få släppa mera ansvar nu, jag måste få lov att inte vara kompetent och få ledig för första gång i mitt liv. Min kälek till barnen är utan villkor, och de behöver en mamma som inte överreagerar och sitter i sorg, som om hela världen redan var utrotad.

Jag är extremt ledsen, så ledsen att jag blir ledsen av det. Mina barn skall inte behöva känna att de bor i sorgens hus. Att känna att man nästan har blivit utrotad är ju en stark känsla, och sorg är min huvudreaktion, men sorgen verkar vara för vid och bred och djup, som en djup brunn eller ett mörkt tjern (norska ordet) i en mörk skog. För första gång behvöer jag få släppa ta mig samman och bara få va mig själv och få vara inkompetent i fred.

Det är klart om jag har upplevd att jag nästan blev utrotat, behöver reaktionera få komma, men jag medger att de inte riktig stämmer i nutid, men jag har tross allt klart att ta mig sammans hyfsat i desennier. Det är en tid för allt, nu är det en tid för att få känna hur det kändes att uppleva så, och det känner jag, kanske är det på tiden att innse att jag inte blev utrotad ändå? Men hur känner man då? Går det att styra sina känslor? Jag reagerar överdivet i nutid, men jag reagerar underdrivet om det vore i dåtid. Detta är inte så lätt för en stakckars människa att hantera, jag är ju bara en människa och borde få vara det, jag behöver någon mera kompetent än jag är för att lösa den svåra matte-uppgiften. Och jag behöver lugn och ro, jag behöver verkligen det, jag är dessutom så trött, så trött att jag får allergier även av det, ja riktiga allergier, immunförsvaret är på lågtröskelnivå, armen hänger, allt reagerar här och nu, det är alltför mycket för mig, som sagt så är jag bara en vanlig männsika, som har överkompenserat hela livet, jag behöver få erfarenheten att duga som jag faktisk är, och jag är bara mig, en högst vanlig människa, som trodde jag måste lösa livets gåta, det är alltför mycket för en vanlig människa som behöver få sitta och bara lösa korsord, medel svåra, och som behöver få vila, lite medkänsla och ett överseende med sina reaktioner, av människor som fattar att de handlar om dåtid. Det kräver ju även en kompetens som inte vanliga folk har?  Ja egentligen är det mycket jag inte vet, när jag är utvilat reagerar jag ju som en vanlig människa. Jag tycker detta är något av moment 22.

Och därför rör jag runt i ring. Jag borde bara få vila, för jag provar på mitt sedavnaliga sätt även lösa ett moment 22- problem, och som vanligt tror jag att jag måste göra det alldeles själv.