Nu ja lite klokare belv jag, och lite dummare. Det jag sitter igen med från barndommen är att oavsett hur jag gör blir det fel, och att jag aldrig i mitt liv kan prestera tillräckligt bra.
Jag fick ju en evig uppgift
som barn att få mor frisk, hon blev aldrig bättre, jag slet på där, och jag presterade långt över förmågan till ett barn.
I dag har jag samma käsnlan, oavsett vad jag gör, kommer jag till kort, oavsett
vad hur när osv är det helt omöjligt, det blir aldrig bra, kraven ligger så långt där upppe, att jag blir utmattad bara vid tanken. Oavsett vad jag gör kommer det aldrig bli bra nog, aldrig duga, alltid förkastas,
kraven ligger så långt över vad jag kan prestera, samma känslan har jag i dag, kraven är stenhårda, och jag har ingen chans.
Jag lever faktisk i ett riktig moment 22, för oavsett hur jag gör, hurdan och hurså,
kommer det aldrig att duga, någonsin. Oavsett om jag får A+ eller inte duger det alldeles inte för kraven är för kluriga, de är alldeles inte grepp-bara, de är allstedsnärvarande och alltidnärvarande, de gäller
alla typer av krav, oavsett vad jag gör hurdan jag gör eller hurså, kommer det inte att duga.
Jag har innan jag får uppgiften dömt till att göra den och dömd att mislyckas, jag kan bli hur klok som helst, men aldrig
tillräckligt, jag kan aldrig klara kraven för de är övermäktiga, de är för kluriga, de är oändliga, och jag kommer inte undan den fast jag aldrig klarar den bra nog.
Detta låter hejvillt, men jag vet
faktisk inte vad som är rimligt att förvänta av mig, vad som är tillräckligt, när jag kan få vila, jag har egentlignen inte koll på vem som har gjort kraven så stora att jag är och blir för kort. Jag
ser ju att det ser tokigt ut, men har ingen koll på vad det är som är tokigt med det.
Det är alltid så att jag måste skynda mig, att jag måste hinna, jag måste alltid vara berädd, jag måste alltid
ha koll. På vad då? Ja?
Men även idag, är jag övertygat om att oavsett vad jag gör så duger det inte, jag duger inte när kraven är långt ifrån vad jag kan åstadkomma oavsett.
Det
är som en förhandsdom: Diskvalifisierad, men alltid efter jag har gjort det.
Det låter ju lite kosntig, men det låter samtidig, helt normalt.