jag måste dra på smilbanden, jag läser kuslitterartur om schematerapi, och just utrotningshotat står inte med. Det är möjlig att det omfattar alla scheman.
Jag har en stark integritet, och i alla åren då
jag hade blivit tyst och introvert, var det mitt skydd. men då jag blev mig själv igen hade jag i grunden inte något riktig skydd. I perioder går det bra, men när jag kommer i fel spår, på psts-spåret går
det inte särskilt bra.
Jag har inte valt en man som utrotar folk, så är det klart, men efter att jag utvecklade pst-stress, har jag reagert känlomässigt i perioder överdrivet starkt. Min man är dominant, men inte
någon som utrotar andra egentligen. Jag klarar inte av dominanta folk längre, jag reagerar i perioder med reell alllergi, jag reagerar i dessa perioder på empati med stress, och om folk inte är snälla kan jag reagera med illska som
är överdriven. Jag klarar inte att bo på förorten Avigsidan, här finns allt det jag inte klarar av, mängder med folk och folk som har farit riktig illa, jag reagerar även med en stark emapti, och hjärnan klarar inte
på det.
Den riktiga känslan är sorg, men det går inte att reagera på allting med det häller.
Jag förstsår att det jag håller på med är inte så dumt, innan jag förstår
varför jag har börjat, informerar jag nu familjen om att jag måste resa bort, flytta för mig själv. Jag har inte kompetens till att hantera mera än mig själv nu egentligen.
Dottern som bor hos mig har ju sin pappa,
han är ju dominant och hon kommer nog utvekla undvikanda schema, men det är bättre med ett schema än med flera scheman.
Jag måste få släppa mera ansvar nu, jag måste få lov att inte vara kompetent och
få ledig för första gång i mitt liv. Min kälek till barnen är utan villkor, och de behöver en mamma som inte överreagerar och sitter i sorg, som om hela världen redan var utrotad.
Jag är extremt ledsen,
så ledsen att jag blir ledsen av det. Mina barn skall inte behöva känna att de bor i sorgens hus. Att känna att man nästan har blivit utrotad är ju en stark känsla, och sorg är min huvudreaktion, men sorgen verkar vara
för vid och bred och djup, som en djup brunn eller ett mörkt tjern (norska ordet) i en mörk skog. För första gång behvöer jag få släppa ta mig samman och bara få va mig själv och få vara inkompetent
i fred.
Det är klart om jag har upplevd att jag nästan blev utrotat, behöver reaktionera få komma, men jag medger att de inte riktig stämmer i nutid, men jag har tross allt klart att ta mig sammans hyfsat i desennier. Det är
en tid för allt, nu är det en tid för att få känna hur det kändes att uppleva så, och det känner jag, kanske är det på tiden att innse att jag inte blev utrotad ändå? Men hur känner man då?
Går det att styra sina känslor? Jag reagerar överdivet i nutid, men jag reagerar underdrivet om det vore i dåtid. Detta är inte så lätt för en stakckars människa att hantera, jag är ju bara en människa
och borde få vara det, jag behöver någon mera kompetent än jag är för att lösa den svåra matte-uppgiften. Och jag behöver lugn och ro, jag behöver verkligen det, jag är dessutom så trött,
så trött att jag får allergier även av det, ja riktiga allergier, immunförsvaret är på lågtröskelnivå, armen hänger, allt reagerar här och nu, det är alltför mycket för mig, som
sagt så är jag bara en vanlig männsika, som har överkompenserat hela livet, jag behöver få erfarenheten att duga som jag faktisk är, och jag är bara mig, en högst vanlig människa, som trodde jag måste
lösa livets gåta, det är alltför mycket för en vanlig människa som behöver få sitta och bara lösa korsord, medel svåra, och som behöver få vila, lite medkänsla och ett överseende med
sina reaktioner, av människor som fattar att de handlar om dåtid. Det kräver ju även en kompetens som inte vanliga folk har? Ja egentligen är det mycket jag inte vet, när jag är utvilat reagerar jag ju som en vanlig
människa. Jag tycker detta är något av moment 22.
Och därför rör jag runt i ring. Jag borde bara få vila, för jag provar på mitt sedavnaliga sätt även lösa ett moment 22- problem, och som
vanligt tror jag att jag måste göra det alldeles själv.