Min man har ett livstema av berättigande. Något radarpar har vi inte varit. Retrospektivt stämmer det ju att en välger det som en är van vid. Min man har även sagt att jag liknar på hans mor.
Jag tänker
på vad som hade händ om jag inte tagti hand om mor, min mor är på gränslandet mellan lättere och tyngre psykiatri. Ja min far ville ha vald sin heder, och mor ville ha hamnat varig på ett galnehus, och oavsett hur frisk
du är innan, så blir du galen där, det är inte något ställe för folk med nerver precis.
Så på ett sätt var jag central för att familjen inte skulle dyka, och jag överlevde ju.
Det
som jag tycker denna historia är lite sorgligt för är mina barn, jag har alltid försökt att skydda dem, men jag blev lämnat själv med dem, och med moment 22 och mission impossible i handbagaget, har de påverkats av
det. Ja ingen av dem är i psykiatrin eller på galenhus, men sår i själen sin har de nu, sedan de är två fina tjejer. Retrospektivt är jag så glad för våra tjejer, men min dåliga samvete sorgen och
tröttheten har tagit bort närheten till dem. Som vanligt tar jag på mig ansvaret, men jag borde glädjas över dem i stället. Och där gör jag nutidens stora misstag. Jag borde få återhämnting och sedan
kunna glädjas över att ha fått dessa tjejer som nu är kvinnor. Och släppa de andra sänkande käsnlorna, de om att jag inte klarade kraven, sorgreaktionerna och utmattningen, den sega och hårda ihållande tröttheten.
En känsla av att reellt ha kommit till kort i alla sammanhang i livet. Det är mitt livs grundtema, och jag borde långsamt få hjälp med att vända det mot alt det jag har i dag.
Rent reellt har jag riktig mycket att glädjas
över, men jag kan ju inte tillåte mig att känna så, då jag per definiton är och var dömd att mislyckas!
Se där och i det ligger min tragedi!