Har varit på klimatmöte, och sedan började jag läsa bakåt i bloggen, ja tur, den skall bort härifrån snart, den blir till min egen.
Det är svårt att kunna identifiera sig med det jag skriver. Jag
tänker aldrig tanken att jag har det svårt, det har nog varit mycket värre förut, det handlar alltid om å komma vidare.
Det är absurd att läsa det jag skriver, det hörs ju verkligen illa ut, fast jag tycker
inte det är det, och jag kan egentllgen inte helt känna mig igen i det jag själv skriver.
Det slår mig att det är så vi alla uthärdar stunden i läger, i kris, och i öväder, fokuset ligger på
fram och möjliga lösningar.
Egentligen tycker jag inte jag borde ha skrivit det jag har gjort, alla brukar skriva efter lägret, krisen och ovädret. Det är grundkläggande att inte vilja utlämna sig blottat, så
varför valde jag det. Det var för at komma vidare, och sedan när jag kommit vidare så finns det ingen mening det som står här. Ja det vore om det finns andra som lever i ovädret, som flyktningar och i kriser.
Då blir det något om att ge folk en chans, de flesta är duktiga på att överleva, om de får.