mot

går det att tänka att jag precis som far bär runt på en politisk oro, en kronisk oro, för att något skall gå snätt där ute.

rödbrun soffa vänd mot Norge?

Jag drömde att Ebba satt där med två till. Det är ett par år sedan jag drömde det. Der behöver inte vara sanndrömd, det kan vara en livlig fantasi. Men jag ville aldrig ha lånat mitt soffatyg till henne. Att inte ha ambitioner om att vara sympatisk och kanske ha valt parti utifrån strategi? Precis vad som rör sig i henne är svårt att få veta, men någonting är lite snädvridet där uppe, någonting som man hade önskar stannat hemma i deras egen privata soffa. Politik handlar om att få med sig massan på olika vägar, och jag ville ha varit försiktig med vägledningen. Politik är allvarliga grejer, som en vägvisare-skylt ungefär.

Det är en viktig sak så klart, men även valet av sitt umgänge.

Din sabla idiot, ditt kötthuvud, du din fårskalle, är du helt tjock i huvudet, din treskalle, din dust, din kålrot, din imbesila korkhuvade dumming, ta den du din stora potatis-skalle, din dessförutan.

Befriande ord för vem? För Stunden, väl.