mot

glatt över det kapitlet, jag har suttit i en styrelse i flera år, och är ganska driven i mötesfrågor.

Vi lägger dagen till handlingarna, och surar inte, och sedan går vi stadigt vidare.

Jag måste korrigera mig själv lite, rent personlighets-mässigt är jag en sån som tycker om de flesta, ja nästan alla, men det är fel-slutning att tro alla gillar alla.

Troligen har vi ett så stort materiellt överskott, att ingen känner sig beroende av någon och därmed kan man bli fientlig mot många. Det att en är en helt oberoende person, tror jag är en stor fel-slutning, det är man så länge det materiella är runt och man är frisk.

Det blir svårare att vara det i ett samhälle, där man märkar av att man behöver något och någon. Jag tror att inget samhälle är enkelt, men det gör det enklare dess närmare man lever verkligheten. 

Att ta på is-broddar i möte med andra, är vanlig, och att i denna temporära epoken av överskott, är det möjlig att avböja verkligheten och de andra folken. Debattar förs ofta i lösa luften nu, sedan om alla partin, media och folk hade förstått att vi levde i fritt fall, och lever i ett nära beroende av de andra, och bara kan lösa de reella problem där, så hade flera gjort just det. Jag önskar verkligen att alla folk blev informerade och att diskussioner inte förs på ett grundlag där folk tror sig helt oberonde, och kan säga precis det de vill. Det går bara att lösa problem på den nivån de befinner sig reellt.

Och det är ingen konkret anledning tilll att jag är sur, det är mera så att när allt krånglar, så blir det inte roligt. Och jag blir eller var redan slut. Jag har ingen reell grund till att vara förnärmad på någon just i dag. Fast jag kan även surna över en mail, men typ lätt-kränkt tillhör också denna epoken. 

Jag måset medge att jag tycker det är roligare att skriva rent tull, men det skall man häller inte göra i otida. Och jag reagerar ofta i motgångar med att bli sur. För att släppa undan, så generaliserar vi det.

Och för att för att säga det så, så struntar pantern i om en är sur eller inte, surhet är dock ett handicap i djungeln, för att man blir så sabla ofokuserad.

väldig mycket om skärgårdar, men inte för många skär i sjön.

Ett liv har jag undvikit bilder av mig själv, eller närgångenhet.

Nu får svi jag för det, för att det är det de vill ha, och jag vet inte hur man gör det.

Nu är ju alla foton mina närgånget gått igenom, säkert av folk som är duktiga på det, och genom mina mail, och som guldlock av allt det andra och resten står här.

Hur gör man i en värld där allt skall exponeras?

Jag saknar min mormors enormt stora svarta telefon, och en gång skall jag ta mig dit, och sitta i skärgården med en stor svart telefon, men då har jag ingen kontroll över vem som ringer? 

Jag skall inte ha någon teknik alls, vi sitter runt lägerälden och sjunger. Ingen teknik alls.

Den har blivit fullständig överflödig, för vad skall man med den, när man är guldlock, men de kunde ha servat mig, så jag kunde ringa till dem med min enormt stora svarta telefon, och be dem snygga till det hela efteråt.

Då sitter jag i skärgården högst troligen utan en profil-bild?

Skitt det samma, det gör då inget, för då sitter jag ju redan i skärgården.

Vi förflyttar oss till djungeln runt lägerbålet, och då blir någon sur och tar gittaren och träder den över huvudet på den som spelar, och säger: Sabla skit-musik. jag gillar bara JAzz, och då kommer pantern fram, när brasan blir borta.

Telefonen är också teknik? DÅ tar vi bort den med, sa Olle.

Attans. DAgen är misslyckad. Vi tar bort dagens fem-punktslista, och erklarar dagens misslyckad. Det finns enormt många sura folk, och vem gav dem det mandatet?

Mötet avlslutas. Med Jazz.