mot

gås, eller ko, för den som sa det han va det, ja just, det är mina uppmuntrande ord till mig själv. Mitt vokublar är inte så avancerad, det går mycket på det dumma, Det är inte så jätte-stort precis. När det kommer ill andra folk så är det kvalitén som räknas, och som betyder något för min del, inte om de är med i någon författare-förening eller inte. Det struntar jag i. Det spelar inte någon större roll egentligen, för jag blir inte imponerad av människor i påfågel-kläder. Det skall mera till än som så. Det är inte masken som räknas, det borde väl vara självklart? Det är långt mellan munnen och pännan, det är lättare att vara klok då, än när man öppnar munnen. Jag är inte så väldig stor, jag kommer alltid till att förbli 3,5 huvud kortare än mina jämn-åldringar. Det är gjutet i järn. Vad det är som imponerar? Det är väl när folk bara är den de är. Sedan då vet man precis vem de är. I bland kan jag imponeras riktig av folk. Men då är det det, som springer ut ifrån dem själva. Och jag har ett hittat ett nytt ord för jobbig, och det är Jobbom, det var lite av ett ord det. Eller hur? Så när motgångarna kommer, så är det: Jobbom!

Yes box, och det det var stort det. Nu blev ni imponerad!

Låterna kommer på stick-ord, så snart kan jag inte impa på någon, och det blir trist det.

Jag tycker om att impa!

eller är eller blir det för sent, och nu ligger vi där.

Annars hade jag aldrig suttit här, jag vill inte bli författare.

Att skåda slutet om det nu ligger tillbaka i tid, nu eller strax. The tipping point.

Annars vore det meingslöst att försöka nå flocken.

Att vara en av dem som utan att fatta vilken problematisk situation av fara vi är och de sitter och obstrurerar hela arbete med att inte nå tipping point, det hade varit enklare med Pistol, eller rättare sagt via order. Fast då måste polis-kåren använda den och militäret. Vi befinner i ett läge där de borde agerat enligt all kunskap som finns. Igen så är det ett svek att avända någonting mot någon som försöker att inte låta flocken passera tipping point, som vore de som någon andra höns-huvuden.

Låten över är från skolan, högstadiet, och visst är den inte skrämmande, om man nu inte är troende, men den är skrämmande i det perspektivet av att en dag, så finns det inte längre någon återvända och allt stängs ner för gott. Oavsett vad man tror eller inte, så finns det en dag ingen återvända.

Och som poltiker eller myndighet ville jag ha vald att ställa vapnen i rätt riktning. 

Innan det är för sent.

Jag ville aldrig ha svikit mitt folk.

För detta gör vi av egen hand, styrd av pengarnas kraft.