Nu har jag för många trådar, och det är även Jag. Med för många trådar.
Att släppa vissa tråder, och börja på en ny, trots att det är inte är höst än, så
går det mot höst, då jag har varit en vårmänniska och gillar när snön droppar bort och lagar små bäckar, som drar i gång livet igen, med små musöron av löv på träden, och med
mig på tråden igen.
Med mottot det går alltid går mot vår, innebär en följd och en förtröstan, som vi bar gemensamt i vår lilla familj. Det är hopp i hösten, sedan det alltid går
emot vår.
Rent teknisk så har den, tekniken, tappat nyttan, när den är så avanserad, att den går mot en och inte emot en. Skvaller är inte möten, det är inte att gå någon i möte. På
min mormors dager, på telefoncentralernas tid överhörde de som kopplade samtalen, samtalen, och spred det vidare. Det är inte att möta någons ögon, som är ett verkligen möte.
Att gå bakvägen,
är bakvägen. Att möta någon öga till öga är att våga. Det går inte sprida det man ser och hör öga till öga, sedan då har man sett någon.
En del intrång är för
att skydda någon, ja visst är det så med, men tekniken är passe den dagen den inte har någon funktion eller är för smart, för behoven.
Det är ingen som har mod nog, till att knacka på någons
dörr längre, för det kräver mot, men att gå bakvägarna kräver bara teknisk kunnighet.
Mod folkens, är att möta någon, eller gå någon i möte.
Tillbaka till tiden, då som
små bäckar bildades i vårsolen, när snön smältade, eller sublimerade, och på telefoncentralernas tid, så var telefonerna enorma, men stod tryggt plasserade fast, och bortsett från de som kopplade samtalarna,
så var det pålitligt och översiktligt, och i affärarna var det inte flera hundra påsar med mjöl, det var EN låda som de drog ut och fyllde upp i och upp det kunden, eller personen, ba om.
Att man var tvungen att
konversera och utlämna skvaller? Men i så fall så var det öga till öga.
Eller öga mot öga eller öga emot öga.