mot

Iniveterad på ett möte för etc national coordinatiors, det var simpelthen bara tull. I all världen det var ju ett möte jag följde förra helgen. Det har verkligen varit en erfarenhet, på varje nivå, ovsett om det är topp eller botten eller mitt i mellan, så sitter det en eller annan gök-unge och gapar. Vi är alla överlämnade till oss själva, valfritt fångna ensamma i våra så kallade hem. Jag följde ju mötet förre helgen, men såg man närmare på bilden av grupp-chatten så var det tre blondiner netto, de måste rätt och slätt ha tagit kommandon över chatten. Hemskt egentligen för jag tror man står svagere nu, än då fanns många folk i husan. En person eller en kärnfamilj, som dänger varandra, utan att någon ser det? Är inte det botten? Eller så kallad kollegialt stöd, som ger boven fritt fram med sin sanna natur, med godtyckande. Det var det jag sa, man behöver riktig nära kompisar, dvs många som visar sitt sanna jag. Nu har jag mött dem båda, och för nära, jag har sett dem långt i vitögat, och jag rekommenderar verkligen inte skillnaden.

tror jag var en indianer i en annan indianer-roman jag läste som barn, eller så var det kanske i Sølvpilen, ett magasin som kom ut i affärer och i kioskar, var inte det om indianerna? Ja säkert inte så realistisk, men ändå. Jag saknar egentligen förmågan till utrycka känslor utåt, jag trodde alla såg dem ändå, jag trodde de vara öppenbara, tills jag förstod att det inte var så. Det kan vara nära kaos, men det går alltså inte att se utanpå. Jaha? Då är inte det inte riktig som en clown, för den uttrycker en annan känsla än den känner. Stoneface? Som en annan man, det blir inte bra, eller hur? Min far hade väldig svårt för att visa känslor, och man trodde att han var ungefär utan. Troligen tillhär det en introvert person, sedan då utspelar allt sig på en inre scen, men ovetande om att det inte synas.

Detta hörs inte bra ut, eller hur? Eller för att citera min lärare från folk-skolan, jag tyckte väldig mycket om rimm som barn: Det ble værre og værre å være på været for været på været, blei værre og værre, och det var för alla normännen och för alla svenskarna: Jag såg och såg och vart jag såg, så såg jag såg vid såg, och alla applåderna tar jag genast! Jag lärde inga rimm då jag i Danmark, tror jag, men i fall jag kommer på dem, så tar vi dem då, och med stående applaus.

Dvs utan app!  Fast det heter nog aplåd eller applåd, på svenskan.

som bara inga kunde målbinda.

Jag försöker ursäkta att jag skriver mera. Jag har tänkt att lägga bort det. i alla fall ett långt tag. Från Naivt till Skräckligt? Troligen, för jag har varit väldig naiv, jag blev troligen helt numb av uppväxten, jag kände inte av folk alls till slut, så jag måtte in i skräck-väldet och där är jag hyper-känslig för folk och faror. I det så kan jag gå för långt i orden, som en stackare jag kallade bad guy.

Ja apropå överkänsligheten, så märker jag av folks närvara och för mycket av de det de skickar ut. I dag på SFF, Saturday for future, så var det en gubbe som fotade oss, och han var kreepy sedan motiven var dåliga. Hur jag vet det? För han gick ett par gånger förbi, jag följde honom hela vägen och zoomade honom in. Jag är inte helt numb längre, jag borde jobba som spårhund för någon, inte på nivå, bad guys, för den kommentaren menade jag inte. Men för bovar.

Att det inte var en bov? Ja, men han var i alla fall inte vänligsinnad, och alla varningsklockor tjöt.

I bland undrar man om det finns folk i mellan de olika forum, i bland så försvinner inlägg från Wedonthavetime, i lösa luften och det går inte att dela, och på Facebook byts länkarna bort med något helt annat tema. Jag gillar att interergera, och att inte placera folk i fack, det är nog huvud-delen av min personlighet. Att gilla andra och att interagera. Men sedan hade ett verklighets-glapp uppstått.  

Från förtiden då jag blev numb och inte längre kunde solla, och det var inget eller naivitet, och nu är det motsats. 

Jag tycker om folk, jag tycker inte om fack. Jag tror att människor inte ser varandra, sedan var och en verkar leva i sitt eget solsystem, där all ting kretsar runt dem själva, och de ser varken mig eller andra för den man är. Jag skulle ha önskat att alla dessa lådor upphörde, så man såg varje person som en person. Man såg NÅGON där. Men det är kanske också bara naivt tänkt?

Fast det är inte bara antigen eller, jag ser ju vem jag möter, stort sätt, och vem den är.

Tyvärr, för då är jag bara en av dem, där bara allt för mycket kretsar omkring mig.

Jag tror att jag har haft ett problem där sedan jag var barn, sedan alla gillar inte att jag gillar alla.