att jag klarade det, det var från level ett till elva på mario-spelet, utan hade jag blivit bygde-tullingen och hade aldrig kommit i säkerhet, smaka på ordet bygde-tulling, det var inte värst, från lever elva till level
elva, hela vägen, jag sprängde mariospelet i taket, tänk att aldrig hade kommit sig därifrån, utan någonting, hänvisad till bygden som tullingen, för det kunde man också ha blivit. Utan att ha läst varje
bok, ja fortfarande har jag mardrömmar om dem, om jag inte hunnit slutet på den sista boken, hade jag inte hatt någon framtid alls, jag hann sista meningen och hade nära 40 i feber på mattetentan, men jag gjorde det, yes i did it,
jag har ju klarat Mario gång på gång, för hade jag inte klarat elva levels åt gången så vore jag inte här, då hade jag gått runt i utbygden som bygde-tullingen, det hela kan simpelthen vara helt nådlöst.
Och det var det.
Ingen hade rört ett finger för en, det var ungefär som med prärielagen.
Och det är inte så olika Morgen Kane ändå, det hela handlade om ren överlevnad.
Ren över levnad