för

döma folk efter egna mallar, för att en del folk har så dålig självinsikt och kan identifiera sig med dem som verkligen är illa, för att de speglas på fel sätt. Att inte döma folk och hålla dem fast i ett grepp, så att de inte kan revurdera eller omdefiniera sig i förhållande till omvärldenen, gör att man blir deltagande i att hålla dem där.

Detta har egentligen inte något med John att göra, för det har med eget ställningstagande att göra och utan att behöva identifiera sig med någon grupp. Att inte behöva ta ett hela paketet, för att ta ställning i frågor som är akuta och livsfarliga. Som frågan om förstörningen av natur och klimat, dvs biosfären. 

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Biosfär 

John Lennon var politisk engagerat, fast jag tror min far skrev bättre politiska brandtal i min skrivstilbok. Kampen mellan eller med IRA och sinn fein? som jag aldrig satte mig ordentlig in i och som handlade om Nord-Irland, Irland är ju ett naturlig geografisk eget område, det är en ö. Men själva konflikten var det mycken våld i, för Irland var katolsk och Storbritanniens områda var protestantisk.

John Lennon fick problem med att immigrera till USA efteråt. Han lämnade Livsrpool och flyttade till New York med Yoko Ono. Själva låten har jag aldrig analyserat, men på något sätt så var det även slutet på hans politiska texter eller de övergick till personliga texter, fast även de kan utrycka ställnings-tagande. Efter alla dessa åren har jag ännu inte översikten i konflikten, på den nivån han sjunger om.

Irland är en av de goda exempel i försöket på en omställning mot en mera hållbar framtid.

blir det klimatriksdagens akut-plan. Akut är akut, det har ju blivit precis som boken Brodern, vi har ju målat oss in i ett hörn. Akut låter även som ett måste, därför måste man kunde skilja måsten ifrån måsten. Musiken jag väljer har inget med verkligheten att göra. Jag är ungefär som Antikens Diogenes i tunnan. Det hela ser tunt ut. Jag väljer bort Ted Gärdestad, jag tycker inte om tanken på att vi faktisk sitter i ett hörn, och sågar över vår gren. Jag gillar inte destruktionen. Det var inte jag som valde in den.

Jag har tänkt att läsa två böcker, den ena O2 av K Berggren och den andra är ifrån en norsk författare, som jag inte har läst någonting av tror jag, jag såg honom, F Grytten, en gång, tror jag, han var en vän av en vän av mig i forntiden. Det är länge sidan forntiden, men det är på tiden att försöka läsa lite igen, för det är ju folk som delar med sig av sina erfarenheter, böcker är väl inte någon straff-koloni, där man skall pina sig långsamt igenom ett träsk. I bland är det vägen ur träsken, sedan det är ju därför böcker kommer till, som möjligheter. Den första boken är även skriven av en som jag har pratat med, och som jag redan har läst en bok av. Jag tappade glädjen med böckerna då de började kännas som måsten, 1001-listan över böcker som du måste läsa innan du dör, tog luven på en. Jag försökte med Gymnasielärare Pedersen?? av Dag Solstad och jag började känna mig klämd, det var nog inte hans fel. Jag läste Brodern av Saaby Christensen, hette han så? och jag blev illemående, den var inte fylld med någon glädje, och att måla läsaren in i ett hörn, är inte så frigörande.

Det kan då inte vara meningen att man skall bli nedtryckad och kuvad av de egna böckerna, som man köper och läser?

Ambitioner är något jag har haft hela livet men det blir bara något om det ger något. På soffan är det lätt att återgå till alla sina ambitioner, så vi får nu se på det. Jag har många ambitioner, den är som en 1001 lista ungefär.