vad är det i mina ögon: en begrädlig klubb med inbillad storhet i en exkluderande författareklubb, där de tävlar om att skriva på sig ett nobelpris. Jag försökte läsa nya norska romaner som vuxen, men de landade som ren tristess, tragedin och över på likgiltig. Vem orkar? Och jag slutade läsa, då de skrev om inga ting och det området känner jag redan. Att skriva för att vara duktig och duktigare och best? Suck. Och det gjorde böckerna. Jag tappade lusten till att läsa, och övergick til att läsa populärpsykologi. Och vidare psykologi och sista boken var Martine Haags, det är något som inte stämmer. Nej förresten det var Klas Bergrens bok: Träsk, som var den sista och de två senaste var intressanta och självupplevde berättelser. Och nu har jag även skaffat en veckotidning, för rent avkopplande. 

Författariet verkar att vara att landa i någon soffa ja och prata om boken. Så tråkigt. Att åka på bokmässa, snackar om inrutade liv. Och sedan leva ett A4 liv och åka till Syden för pengarna. Suck snackar om att ha nått de mätta dagar och dagar utan någon törst.

sedan uppriktighet inte är ett känsloläge, jag är nästan intill märgen rationell, det är nästan för mycket av det goda, och väldig praktisk. Jag känner ingen med samma förmåga, men kanske var min far så. Om man korsar en praktisk rationell med en inkännande, vad får man då? En kaktus? En tulpan eller bara ganska enkelt jag. Jag vet inte, sedan folk inte pratar om vem de är, så kan det vara flera av samma variant. Sedan när jag möter folk så ser jag den enskilda. I grunnen är man jättetråkig, så då beror det på kläderna.

Den känns ganska enkelt inte som om jag får använd det jag är bra på än.